I åtta år, 3095 dagar, satt hon inspärrad i en källare. Hon kidnappades som ett barn, tio år gammal och lyckades till sist fly, som en ung kvinna.

Vad som väntade Natascha Kampusch när hon till sist lyckades bli fri från sin fångvaktare, Wolfgang Piklopil, är ämnet för Ulrika Kärnborgs första scenpjäs, urpremiär på Stockholms stadsteater i lördags.

Kärnborgs pjäs har drag av dokument men är ett fiktionaliserat försök att förstå Nataschas situation, de upplevelser hon bar på efter befrielsen, och inte minst den värld som mötte henne.

Kärnborgs pjäs är en psykologisk närstudie, komplicerad och på flera vis motsägelsefull, just därför trovärdig i sin skildring av Nataschas unika upplevelse och hennes, försök att leva med den sedan hon gjort sig fri.

Det som kan förefalla självklart – att hennes föräldrar skulle glädjas åt att hon blivit fri och att hon själv bara skulle känna hat mot den man som höll henne fången – vänds här i sina motsatser.

Friheten leder till konflikter med de skilda föräldrarna, medan hon kärleksfullt sörjer Wolfgang som tog livet av sig sedan hon lyckats fly från hans källare.

Kärnborg ger inga enkla bilder av dessa konflikter och känslor; hennes pjäs är mer frågor om vad som hände den fria Natascha än klara bilder av vad som verkligen skedde. Som dramatiskt tema är det utmärkt men kräver en uppsättning som mindre är tvärsäker än sökande.

Just så är Hugo Hanséns iscensättning på stadsteaterns Klarascen. Det hela utspelas i en luftig scenbild av Sören Brunes där det återkommande är en stor svart låda dit Natascha då och då flyr undan konflikterna. Inte minst har Hansén vårdat sig om rollbesättning och agerande.

Liv Mjönes som Natascha är en ung flicka, knappt vuxen som nästan litet nonchalant bär på sin tunga erfarenhet. Hon är på samma gång oändligt skör – men mer inför omvärlden än minnena från källaren – och medveten både om sin identitet och styrka att över huvud kommit levande ur detta. I sin litet slängiga ungflicksgestalt är hennes Natascha mer intressant än gripande.

Mot henne står framför allt Marika Lindströms kraftfulla mor Birgitta, en familjens kraftkälla som ser sig överordnad den krassa verkligheten och anfaller alla med annan åsikt än hennes. Med det hamnar Niklas Falks far i skuggan, en tafatthetens roll han spelar alldeles utmärkt.

Andra – Etienne Glaser som uppblåst professor, Kajsa Reingardt som välvillig psykiater, Emil Almén som påstridig reporter – kompletterar komplikationerna i Kärnborgs pjäs alldeles utmärkt.

Dramaturgiskt har uppsättningen många förtjänster. Inte minst lyckas den gestalta vilsenheten hos den som återfått friheten efter åtta år. Och förvandlas från ett offer i en källare till närmast en nationell angelägenhet och ett villebråd för alla medier och alla dem som tror sig kunna tjäna på denna historia om flickan som hölls fången i en källare.

Den bild Ulrika Kärnborgs pjäs ger av dessa händelser är närmast skrämmande, mindre fångenskapen än friheten. Intressant blir den genom att aldrig förenkla och hela tiden undvika att bli självklar.

Många frågor dröjer sig kvar obesvarade när scenljuset släcks över Nataschas fortsatta liv som en helt vanlig österrikiska.

Curt Bladh