Jag hör fortfarande familje- spanielns oklippta klor raspa i parketten hos mina föräldrar. Hon blev 14 år. I stallet kan jag aldrig gå förbi utan att titta in i Felix och Lucidors tomma boxar.

I Skottes nya föreställning är det marsvinet Herr Muffin som dör, läggs försiktigt i en himmelsblå trälåda med strödda maskrosor kring.

Det är den hjärtknipande slutscenen i ”Adjö, Herr Muffin” och det är inget att hymla om för det är döden som bär upp Skottes nya barnföreställning.

Det är bara att imponeras av hur de hanterar, gestaltar, ämnet.

En stor del av förklaringen står naturligtvis att finna i Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholms Augustprisbelönade bok med samma namn som föreställningen bygger på, men resten – och det är ett stort lass – drar Skottes på sitt alldeles egna och formidabla sätt.

Inkännande och entusiastiskt berättar de historien om Herr Muffin, han som vill ”vara mjuk och kunna klättra, men är fet i pälsen som en ko och borstig som en gris” – jag tror han är ett virvelmarsvin – och hans lill-matte Lisa som älskar honom ändå in i döden, förstås. Här finns också en något för passiv pappa Lars och en hurtig distriktsveterinär med obeskrivbar Valbodialekt som får bli föreställningens humoristiska egg.

Men det är det finstämda, det sorgliga, ja, genomgången av livet, Herr Muffins liv som är föreställningens nav. Ove Andersson kliver in i rollen som en ”mänsklig” Herr Muffin och därmed kan han vara vilken pappa, farfar eller morfar som helst och det ger föreställningen ytterligare en dimension. I ljuset av mandel-te och dito flarn tänker han tillbaka på sitt liv – ”Jag har haft det bra, bättre än de flesta” – och han gör en lista, högst upp hamnar marsvinsfrun Victoria och sju lurviga marsvinsungar, själv var han ett ungt och starkt marsvin som kunde kånka gurkor på ryggen. Inte heller glömmer han att han blivit kelad med tre gånger om dagen i de nio år han levt i ett blått litet hus som liknar en skolåda, fast med egen brevlåda och så maskrosorna då, blommorna som han vill ha på sin begravning.

Skådespelarna Stina Zacco och Ove Andersson tar sig an text och musik med både fattning och inlevelse. Kalle Zerpes regi förhäver sig icke men håller oss på tårna och hans nyskrivna musik ömsom ramar in ömsom lyfter det som händer. Plus också till Per Nilssons fantasifulla, funktionella scenografi.

Då blir det extra roligt, eller hur man nu ska säga, att skriva att det här verkligen är en liten (föreställningen är dryga halvtimmen) succé eftersom vi så ofta vill förknippa Skottes med humor, klang och jubel. Här vänder man på myntet, står mitt i modet och visar hur man kan hantera ett ämne som många ändå skulle välja bort på barnteatern.

Ett utmärkt val av berättelse är det och så bra vågat, Skottes!

SANNA WIKSTRÖM

Fotnot: ”Adjö, herr Muffin” spelas i veckan som kommer den 12.9, på Sätra bibliotek, 13.9 på Valbo bibliotek, 14.9 på Andersbergs bibliotek, kl 10 alla dagar. Den 15.9 på Spegeln, kl 11 och 13.