Nästan allt hon har skrivit kommer underifrån. Från de nedtryckta, från de utsatta, som i praktiken berövats makten över sina egna liv.

Nu rör hon sig i en helt ny dimension, långt bort från de världar där karaktärer som Valerie Solanas, Lo och Dolores vistas. Men det som på ytan tedde sig som en orimlighet – att gestalta en despotisk kunglighet, att skriva inte under – utan ovanifrån – blev snart allt mer lockande.

– Att skriva en kunglighet för det här huset – Kungliga Dramatiska Teatern – kändes intressant i sin fullständiga omöjlighet, säger Sara Stridsberg.

Kristina, i pjäsen som har premiär den 30 augusti, är ett barn som fostrats till att bli konung. Konungaflickan är å ena sidan hård som flinta; härskar, straffar och utfärdar dödsdomar utan samvetsbetänkligheter. Å andra sidan är hon ett svart hål av ensamhet och längtan efter något annat, något bortanför konungariket Sverige. Att tvingas gifta sig och föda barn är för henne en otänkbarhet. Ingela Olsson spelar konungaflickan med en balansmästares känsla för glidningarna mellan maktfullkomlighet och vanmakt.

– Kristina har makt över andra människor, hon är en väldigt drastisk, våldsam karaktär. Men samtidigt är hon fullständigt maktlös i den stora bur av guld där hon står instängd och förväntas leverera en avkomma, säger Sara Stridsberg.

Det är sex år sedan hon debuterade som dramatiker med ”Valerie Solanas ska bli president i Amerika”. Precis som då är skådespelerskan och regissören Ingela Olsson katalysatorn i hennes relation till teatern. Det var hon som bad Sara Stridsberg att skriva Valerie-pjäsen, liksom dramat om drottning Kristina.

– Ingela brukar skoja med mig och säga att jag är så otroligt lätt att få omkull. ”Jag kan säga vad som helst och du gör det bara. Jag vill ha en drottning, jag vill ha en barnamörderska, jag vill ha en hora, jag vill ha det och detta.”

Med åren har de utvecklat en relation där båda är lika mycket mästare och musa. Under skrivandets gång har Ingela Olsson visserligen inget inflytande över texten och de talar aldrig om den innan den är färdig. Ändå tyckte sig Sara Stridsberg ibland höra skådespelerskans röst i arbetet med ”Dissekering av ett snöfall”.

– Det hände när jag skrev att jag tyckte att jag hörde Ingela som drottningen. Som om deras röster under skrivandet gled i varandra och blev en röst, säger hon.

Det är tre år sedan hon avslutade ”Dissekering av ett snöfall”. Just nu skriver hon på en ny pjäs för Dramaten och en roman om det före detta mentalsjukhuset Beckomberga – men ännu är det för tidigt att berätta mer om de båda projekten, konstaterar hon.

Om Kristina, talar hon däremot gärna, för med tiden har hon kommit att bli mer förtjust i den oresonliga regenten, som efter sin abdikation hade stora planer på att ensam invadera Portugal och Neapel.

– Hon är en karaktär som vägrar att låta sig begränsas av tronen, könet och realiteterna. Allt hon vill är att rida som en vansinnig genom skogarna klädd i manskläder och vara någon sorts intellektuell i stället för att kriga. Hon är född som kvinna, men kallar sig själv för en konung och föraktar själv kvinnor.

Och kanske är det där, i de många paradoxerna, som den röda tråden mellan Kristina, Valerie, Lo och Medea finns, menar hon.

– Likheten är kanske att karaktärerna rasar mot sitt öde, att de kastar sig mot den där buren om och om igen och försöker forcera gallren.

Sara Ullberg/TT Spektra