– Å, det kommer att låta som en ­kliché, men det är helt otroligt underbart! Som att komma hem!

Regissör och skådespelare Pontus Stenshäll ler brett och skjuter upp solglasögonen i håret. Han beskriver känslan att vara tillbaka på Folkteatern, samma folkteater där han arbetade på 90-talet, tillsammans med brodern Joakim, som var dramaturg och pjäsförfattare, och teaterchefen Ulf Fembro.

– Jag känner ju så många här på teatern, många är kvar, CC...

Känner du igen dig i dag?

– Ja, man besitter samma professionalism utan att bli rigid. Här finns tänjbara gränser, ett yrkeskunnande med öppenhet. Det var en annan livssituation då, vi var ett ungt och tajt gäng som kom från UDG-teatern i Karlskrona.

– Å så alla tjejerna här på 90-talet...

Han skrattar. Det gör han ofta. Nu är han tillbaka med Brecht, som regissör. Likaså med ett tält till spelplats. Då, 1993, spelade man Kung Henry VI i Engeltofta och han minns slitgörat i skådespelartruppen:

– Ja gud, vi drog från plats till plats och byggde ju i flera dagar! I dag ska det ta en timme att sätta upp det.

I det lättmanövrerade tältet (280 kvadratmeter, 13 meter högt) ska man spela ”Den kaukasiska kritcirkeln”, en berättelse om rättvisa. Kanske.

– Det här är en köttig skröna, den har svart och burlesk humor, det går hand i hand. Den berättar något väsentligt, vem som har rätt till – och vem som äger – saker och ting. Det finns mycket att relatera till, som diverse vårdskandaler, Carema...

I över tio år har Pontus Stenshäll drivit moment:teater tillsammans med bland andra Andreas Boonstra och Simon Steensland, som nu skriver och arrangerar musiken till Brecht. Kompaniet har kritikerna talat om som ”spjutspetsteater” tack vare sitt sätt att ta sig an klassikerna och 2008 fick han Svenska Dagbladets Thaliapris tillsammans med Andreas Boonstra.

– Det började med att vi ville integrera konstarter med varandra, berättar han. Det fanns en lokal i Gubbängen och hyresbolaget var positiva till att stödja konsten så vi flyttade in. Gubbängen var en slump, samtidigt är det en håla där det inte finns någonting. Det finns sådana hålor över hela världen. Det förenar och det skapar sitt eget konstnärliga mod, man kan faktiskt vara ”fri” i konstnärlig bemärkelse där.

Han pratar prestigelöshet och han pratar humor, hur man måste ”må bra i det man gör när världen ser så jävlig ut”. Jag tänker frizon och att skapa sig ett sammanhang. Går det ens i dag?

– Sen bidragssystemet gjordes om är det tuffare, säger han. Man behöver där första 20 000 som nyskapad grupp för att komma igång, till annonser och sånt – sen jobbade man ju gratis alla fall. Men de fria grupperna finns och de föryngrar sig själva.

– Vi drev teater, galleri, filmklubb i början, men till slut blev teatern ”gökungen”, den som det blev lättare att äska pengar till och som drog publik. Sen stördes galleriet av repetitionerna och Konsthall C i Hökarängen öppnades i stället. Men visst, det fanns något fritt över det hela, en vacker tanke som vi levde. Utan att tänka på konsekvenserna, liksom. Det var en läroprocess där i början, men jag vet inte om jag skulle orka göra om det igen...

Ändå verkar mycket av den där viljan, utan att snegla åt sidorna på vad som går hem, finnas kvar hos honom och på moment:teater än i dag; även om det ”blir lite tråkigare att storstäda teatern för varje år”.

– Det är en estetik som bygger på här och nu. Den har vi lånat från bildkonsten. Bildkonsten är så renande. På 90-talet sågs vi som en konstig fågel, i dag är det vardagsmat. Men pendeln svänger, snart kanske det är total naturalism som gäller igen.

– Och jag brukar tänka, vad bra vi är! Vad bra vi är på att arbeta. Det är rätt fantastiskt.

Att sitta och höra på denna del av den svenska teaterhistorien som stavas ”fri grupp” är fascinerande i en tid då det mesta ska slås ihop och centraliseras. Pontus Stenshäll skakar på huvudet.

– Jag tror inte på det där. Det leder till att det administrativa tar över, det krånglar bara till allt. Titta på Riksteatern. Det växer fram ett komplicerat system, som förlänger vägen mellan de som skapar och ledningen, som tar död på kreativiteten. Det blir korruption och vänskapsförhållanden.

Var befinner ni er i processen på Folkteatern nu?

– Någonstans i mitten, alldeles innan förlossningen ska börja. Musikerna, de är fyra stycken, repar här på teatern. Det är ganska intensivt och i förra veckan började vi and­ra att anpassa oss till tältet, de förutsättningar som finns där. Komma på vad det var vi gjorde i våras. Det är kaos nu, men det handlar om att uppfinna något på nytt. Sen kommer barnet, det skriker och ser ut som en padda men är alldeles bedårande ändå!

Hur ser då en typisk stenshällsk regi ut? Han säger att han känner sig väldigt traditionell där, att han väver regin runt musiken, musiken som han beskriver att man den här gången tagit isär och likt russin letat fram de fantastiska georgiska folksångerna ur – sen byggt upp igen.

Men du har blivit kallad ”klassiskerkrossare”?

– Jag vet, men så ser inte jag det alls! Snarare tvärtom, som att bors­ta fram kärnan med en pensel. Men man måste inse hur allting är under förändring. I sin tid var Brecht fräsch och modern, när vi såg honom spelas i Berlin i somras var det som att kliva in på ett museum...

Egentligen började han som musiker, skulle bli klassisk gitarrist och övade timtals varje dag tills någon tog med honom till teatern i Karlskrona och det blev scenskolan i Malmö i stället. I dag regisserar han alltmer, saknar inte skådespeleriet även om han går in i det på moment, som nu i oktober i ”Körsbärsträdgården” – ”vi spar in en lön om en person både regisserar och spelar” – och kallar regiarbetet för en egotripp:

– Man får bestämma mer, i skådespeleriet är det svårt att få sista ordet. Jag har spelat Brecht förr, men inte regisserat – så nu blir det bra!

Han skrattar och säger att livskraften i teatern är oumbärlig, att bara tänka och inte känna gör humorlös teater. Det vill inte han. Teatersynen stavas ”synen på människan” och vad hon kan tänkas vara.

– Jag vill ha blod och inlevelse, det handlar mycket om att ha en egen melodi i det man berättar. Och inkonsekvens! I sina bästa stunder får teatern syn på det paradoxala, föds ur ett kaos, ur det som är roligt och det som är allvarligt. Det är en kamp hela tiden och det måste det vara och väven måste vara mycket tajtare. Det som kan vara som att se Strindberg för första gången för någon, kan bli lite för mycket för en annan.

Men ibland tycker jag att det verkar som att publiken vill veta vad den får?

– Ja, det handlar om slapphet! Att man inte orkar ta in mer än rubriken på en artikel. Men bra teater handlar inte bara om texten utan lika mycket om hur den berättas. Jag har gått från föreställningar där jag inte haft en aning om vad de handlade om men sättet de berättades på gjorde att jag flög därifrån.

Jag tröttnar ju helt på texten stundtals?

– Ja, men det är det fult att säga! Ändå handlar det så mycket om att komma åt det där andra.

Att det blev just kritcirkeln just här beror på ”Folkteaterns underbara, kollektiva organisation” – och Stadsteaterns Benny Fredriksson, avslöjar han.

– Han äger rättigheterna och jag har försökt få loss dem länge i Stockholm, men han vägrar släppa dem, han tänker väl sätta upp den nån gång... Men vi åkte från UDG och såg ”Den goda människan från Sezuan” här på Folkteatern, det var min första stora teaterupplevelse.

Här kommer också hans fjärde yrke in: Scenografens.

Blir du aldrig tudelad?

– Jag ser mig ju inte som scenograf, därför att jag vågar gå in i det. När jag väljer en pjäs måste den ingå i ett rum, bilden blir en förutsättning för att föreställningen föds. När jag regisserade ”Din stund på jorden” på Borås Stadsteater såg jag 13 vita pianon på scenen. I den här ser jag en massa 25-liters dunkar, byggstenar att flytta runt i livet...

Din bror Joakim var också inom teatern, ni jobbade ihop på moment och han jobbade ofta här i stan på Folkteatern. Han gick hastigt bort 2009, bara 47 år gammal. Vad betydde ni för varandra?

– Vi fanns för varandra, han var någon jag litade på fullständigt. Vi tillhörde samma värld och jag visste att om jag frågade honom något så förstod han och jag fick svar utifrån min värld. Han hade ett enormt kunnande, både teoretiskt och praktiskt. Klart det är en oerhörd saknad. Den känns inte alltid, men drabbar plötsligt som ett blixtnedslag.

– När jag har gått omkring här i teaterbyggnaden kan jag höra hans skratt.

Vad hoppas du med kritcirkeln? undrar jag och han svarar ”framåtrörelse”, utvecklar sedan:

– Jag vill att det ska bli en omtumlande upplevelse. Man kan inte förändra nåt med teater, men teatern ska ge en ökad livskänsla. Brecht pratade om ett här och nu, att den känslan kunde bli en revolutionär kraft och ge människorna ork att förändra saker och ting.

– Motsatserna, de skapar helheten.