Tänk att det kan vara så svårt att ­efter en så engagerande, och liksom snabb föreställning ändå inte kunna precisera vad det är som sker på scenen. Vad det handlar om.

Så känns det i alla fall för mig när jag ska formulera mig om Folkteaterns senaste premiär på den tyske världsdramatikern Roland Schimmelpfennigs ”Gyllene Draken” som i går eftermiddags ägde rum på Folkteatern i Gävle.

Det ska på en gång sägas att ”Gyllene Draken” inte är någon ”svår pjäs”. Den utestänger ingen men den kräver sin publik. Och kravet vi ställs inför är vår uppmärksamhet. Vi måste vara skärpta, närvarande.

Slötittande hör ju inte teatern till. Det kan man göra på bio, särskilt hemmabion TV:n. Inte i teatersalongen. Där finns vi i ett ögonblick där allt äger rum i ett nu,

Här blir vi, positivt, fast i texten. Fem skåsepelare delar på ett antal roller, fler än fem. Åtskilligt fler. Vi befiner oss i ett scenrum, snabbmatsrestauarangen Gylllene Draken med lysrör i taket.

Tåligt golv, ett antal stolar som mest liknar pallar. Väggarna till höger och vänster består av de rockar och kappor vi i publiken gett till skådespelarna som likt rockvaktmästare hängt dem i rad.

Här finns en kines med hemsk tandvärk, ett par flygvärdinnor, en servitris, en myra (!), en syrsa (!), en butiksföreståndare och flera andra.

Skådespelarna går in och ut ur rollerna. Förflyttar sig snabbt. Ändrar kön, mannen i ett par blir kvinna och tvärtom.

Vi måste stanna upp och tänka ­efter. Vad ser vi? Vad hör vi? Ibland uttalas också scenanvisningarna: ”Paus”, ”kort paus”.

Visst, det är effektfullt men den där dfstanseringen ekar en smula av Brecht. Inte att undra på kanske, vi befinner ju oss dramaturgiskt på tysk mark. Och det är effektivt. Michael Cocke ser med rätta ut att handskas väl med konceptet. och det är skönt att som åskådare känna att man bör vara på sin vakt. Lyssna på texten, höra replikerna. Och ingen skådespelare ställer sig mellan dem och utspelet.

Texten blir det viktiga.

Skådespelarna ser ut att trivas. Björn Johansson gör en bedårande, utsatt syrsa .Arabella Lyons en slagfärdig, klok myra. Alexandra Zetterberg en svettig man i rutig skjorta och det är hon som har den fruktansvärda kinesiska tandvärken.

Krister Lindgren är en man som är en kvinna i röd klänning och en flygvärdinna, Kenneth Risberg en man över sextio som samtidigt är en ung man och en flygvärdinna,

Det är roligt, poetiskt, absurt. Utan att jag kan peka på vad som överväger. Det är allt, i en stor, generös och samtidigt vass mix.

Riktigt sällsamt, faktiskt.

Och en triumf för Folkteatern.

Björn Widegren.