– Pjäsen försöker gestalta hur det är att kliva in i någon annans liv. En ung man spelar sig själv, en servitris, en asiat och samtidigt – en syrsa. Frågeställningen Schimmel­pfennig ger oss handlar om empati, säger Per Holm.

Den världsberömda samtidsdramatikern Roland Schimmelpfennig har ett säreget sätt att skriva där han lämnar luckor för publiken att fylla i.

Berättelsen om de papperslösa asiaterna som arbetar i det trånga köket på restaurangen Gyllene draken är enligt honom den tydligaste bärande ingrediensen i pjäsen.

Men han menar också att andra historier och människoöden i pjäsen är minst lika viktiga. På scen står nämligen fem skådespelare med tjugotvå olika roller att träda in i.

– Och det är själva poängen. Alla har att göra med varandras historier, våra liv är en del av andras liv.

På slutet av 1970-talet började Per Holms resa in i dramaturgins fascinerande värld. Hans brinnande intresse för litterär text vävdes sedan samman av tillfälligheternas spel med teatern och dess språkbild.

Han studerade då litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet som ingick i ett samarbete med Angeredsteatern, en del av Stadsteatern i Göteborg.

– Vi var ett gäng där som träffade ensemblen och läste pjäser och diskuterade. Det var ett kul sätt att använda sig av mitt litteraturintresse, det blev väldigt konkret.

Samarbetet ledde till en praktik i Angered och till teatern kom han sedan för att stanna. Han har sedan haft arbetsplatser som Teater Västernorrland och Folkteatern. Där är han nu i full gång med att förbereda kommande pjäser som till exempel Den kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht.

Tillsammans med några and­ra från teatern såg han när Gyllene draken sattes upp i Edinburgh och kände direkt att det här var något för Folkteatern att gestalta.

– Det är konstigt ibland, plötsligt känner man bara att det här kommer funka, att den här pjäsen kommer att fascinera.

Roland Schimmelpfennig är just ny Tysklands mest spelade dramatiker. Upprinnelsen till pjäsen kom ursprungligen till när hans advokat föreslog att han borde skriva en pjäs om asyl­sökande. Efter en tids forskande fann han det komplicerat. Det strikta regelverket hindrade honom att komma i kontakt med människor på flyktingförläggningar. Fakta fanns där men de känslomässiga berättelserna bakom var svåra att komma nära.

– Folk kommer ju från olika platser runt om i världen. Schimmelpfennig menade att det inte går att beskriva flyktingar som en homogen grupp berättar han.

I stället vände han sig till människor som kom som flyktingar till Tyskland och på 70-talet. Deras livsberättelser kom att lägga en grund för pjäsen.

– Hur är det att leva utan att finnas i systemet, att vara papperslös? Hur påverkar det ens sätt att leva sitt liv?

I pjäsen gestaltas inte karaktärerna på ett traditionellt sätt där man går ut och in i rollerna. Per Holm menar att alla roller på något sätt gestaltas samtidigt.

– Men det går ju inte rent fysiskt på scen. Så det har varit en utmaning att hitta ett uttryck för textens form att gestaltas i.

En dramaturg kallas ibland för textens försvarsadvokat, en beskrivning som Per Holm instämmer i till viss del. Han menar att den lättaste förklaringen är att en dramaturg enbart arbetar med text men att det faktiskt är mycket mer än så.

– Jag måste förstå vad alla gör på teatern för att komma med synpunkter. Dramaturgen är som ett slags teaterns generalist. Jag tycker det är kul att ha med ett finger lite överallt.

Den annorlunda formen som Schimmelpfennig använder sig av tror Per Holm kan vara en spegling av vår tid då vi lever i ett samhälle med en mängd olika intryck och medium. Och där teatern mer och mer experimenterar med olika uttryck för att hitta nya rörelsemönster.

– Det finns en vilja att hitta ett annat språk än det teatern normalt identifierar sig med. Man vill sudda ut gränserna mellan publiken och scenen.

När Per Holm läser manus och letar efter pjäser att sätta upp på Folkteatern söker han texter som är innehållsrika på samma sätt som en litterär text. Skillnaden ligger i att en teatertext inte får vara för detaljerad. Han menar att det är ofta en svårighet för nya dramatiker som skriver för mycket.

– Då blir det inte teater, det måste finnas hemligheter och överraskningar som gör att det uppstår situationer för skådespelarna att göra någonting av.

Han har svårt att sätta fingret på vad som exakt utmärker en bra teatertext. Men menar att texter som både är intressanta att läsa rätt upp och som samtidigt öppnar upp sig ännu mer när de gestaltas på scen är nyckeln till en lyckad dramatisk text.

– Paradoxalt kan det ofta vara så, att ju mindre text desto bättre.

Amanda Horne