Sanna Wikström: Senaste gången jag såg communityteater var i Norrsundet, förra sommaren, när Amerika Vera-Zavala hade gjort en uppsättning med amatörer. Det finns något brännande i hela formen, det autentiska som kittlar, liksom. Den här gången skuldsanering och kredit, köpfrossa och annat missbruk. Det är mycket att ta in... Man måste i högre grad välja, eller kanske tygla, sina ämnen, tror jag. Men jag gillar inramningen, själva hantverket i verket. Men du har väl jobbat med det på nära håll, du som kommer från teatern...?

Gunilla Kindstrand: Under de år jag har jobbat med teater har intresset för communityformen hela tiden vuxit. Att ställa professionella resurser till förfogande för människors egna samtidsberättelser har blivit ett sätt att tränga djupare in i verkligheten. Men jag har aldrig följt ett sånt arbete inifrån.

”Jag slänger mina räkningar ..:” är på sätt och vis en motsats till upplägget i Norrsundet: där stod ju erfarenhetsbärarna själva på scenen. Här gestaltas de skuldsattas erfarenheter av professionella skådespelare. Emellanåt är det svårt för dem att matcha de autentiska intervjuerna som då och då faller dem i talet. Manuset räcker inte till. Det som berättas ur egen erfarenhet har en annan komplexitet, och överflyglar den fiktion vi parallellt får se på scenen.

Sanna Wikström: Ja, uppvärderas communityformen när man tar bort amatörskådespelarna? Eller förlorar den någonting av det där omedelbara, något som publiken möjligen förväntar, känner in? Jag håller med dig om att de direkta bilderna gör att texten töms på något, mitt i allt. Det blir lite problematiskt för det står ju trots allt två begåvade, hängivna skådespelare där! Ändå tappar man i tempo, man borde ha tajtat ännu mer, behållit formen men dödat sina älsklingar. Samtidigt finns det människotexter som gräver sig ned i medvetandet. Ett ord som stannade hos mig är ”skam”, den skam nästan alla vittnade om, skam för sitt begär, skam inför dem de skadat i sitt beroende, skam inför sig själv…

Gunilla Kindstrand: Det förvånar mig att dramatikern, Max Hebert, inte öppnar sin berättelse tydligare mot samhället vi lever i. Han har valt att koncentrera den, in i några individuella, påhittade öden, spetsade med kärlek, otrohet, ja, så som det väldigt ofta ser ut i berättelser nu för tiden. Men vi är ju alla, på ett annat och gemensamt plan, fast i tillväxtsamhällets skuldfälla. Varje dag läser vi om stater som inte kan betala sina räkningar och som nästa dag anklagas av sina grannar för att de fortsätter att kräva samma omedelbara behovstillfredsställelse som några av pjäsens skuldsatta. Pjäsen gör sken av att koppla till världen, men vänder sig gång på gång bort från den.

Sanna Wikström: Tycker du? För mig gick de enskilda ödena ändå ihop i något slags gemensamhets­skuldfälla. En not om att alla i dag, med diverse bank-VD:ars totalt världsfrånvända bilder av sig själva, ändå sitter där i samma båt, men att man måste se sig om – för vissa simmar fort förbi. Jag gillar regissör Reine Lööfs sätt att utnyttja hela scenen som en ränna, medan de oöppnade räkningarna faller som pappersplan mellan skådespelarna, något nästan poetiskt mitt i skiten… Men jag håller med om att inplockandet av lagom doser kärlek, otrohet och gråtande barn kunde vi ha sluppit!

Gunilla Kindstrand: När de där vackra ögonblicken inträffade, som när räkningarna föll som snö över scenen, då tänkte jag att de här människorna framstår som en sorts syndabockar i ett allt vansinnigare begärssamhälle.

Alla borde vi dela skulden, men här är de som tvingas bära den.