Manen fladdrar när hästen snällt galopperar runt manegen som är för trångt för hans tunga svarta kropp och stora hovar – föreställningen har börjat.

Hästen utför sina konster i bara grimman.

Cirkus Orion styr inte ut människor och djur i plymer och paljetter; föreställningen är avskalad och förenklad med sand i manegen, eldflammande käglor och en clownnäsa men inte mer.

Cirkus Orion har med sina sex artister och djuren skapat en djupt gripande föreställning om behovet av att förverkliga sina drömmar, om längtan och om att hitta sin plats i tillvaron.

Dramat som spelas upp handlar om hur fadern, Thomas Roos, söker efter dottern, Sara Larsson-Fryxell, som rymt med cirkusen.

Cirkusen accepterar henne visserligen men bara nätt och jämt.

Hon har svårt att smälta in.

Syskonen Berdino kan rida och göra konster, och hästarna är hästar. Hur hon anstränger sig misslyckas hon.

I ett avslutande cirkusnummer förenas äntligen dottern med fadern i en replik på ett tidigare hästnummer.

Det blir hjärtskärande när denna frihetslängtande, tafatta flicka tvingas inse att bara när hon fogar sig under dressörens piska, blir hon accepterad.

Cirkus Orion är avancerad nyskapande scenkonst utan ord, i gränslandet mellan cirkus, teater och dans.

Lena Thomsson

Fotnot: Cirkus Orion, Stockholm, spelas oktober, november, december 2011, mars, april 2012