Men det reder sig, farbror Mozart och farbror Miró samsas med farbror Mårten och med små medel utvecklar det hela sig till ett böljande drömspel kring de kalligrafiska figurer som den katalanske konstnären Joan Miró (1893-1983) främst gjorde myllrande, lekfulla tryck av, Hedmanska tolkningar där man vågar vila i enstaka ord, enkelt vikta bilder, musikslingor...

För det börjar i en snurrande speldosa, mindre än en tvåårings hand, och i fonden återknyter man hela tiden till cent­rumcollaget av typiska, fantasifulla ”leddjur”. Likt flanellografens flyttbara färgklickar tillåts de också få alldeles ­egna tusenben och röster, nyanserar sig och hittar på.

Det är då årstiderna slår till: Vi börjar där vi står, i en oktober som narras lite, men rätt vad det är är hösten över och vinterns mest ihärdige skidåkare, rund som en Miróboll med världens längsta stavar kastar sig dödsföraktande nerför den magiska teaterlådans uppvikta snökulisser. Då hörs ljuv musik och vi får lov att landa i en alldeles förtrollande vår av scenografen/dockmakaren Lisa Kjellgrens hand, en sån grön äng som gör ont i ögon och hjärta – om det inte alltid var så långt dit!

Hedmans Miró tar oss lite närmare.