Förväntningarna var i lördags högt ställda på Skottes återkomst till kabarén. Det märktes på stämningen och det där liksom bubblande skönt uppsluppna sorlet vid de snedställda borden i Stora retorten i Gasklockeområdet på Brynäs.

Teaterpubliken – inte minst jag – har längtat länge efter en helkväll för oss vuxna med Skottarna. Hos dem finns ju så mycket talang, så mycket värme, så många roliga trix. Och det där genuint musikantiska.

Den där påhittigheten med idel oväntade infall.

Jo, det här skulle bli en helkväll, tänkte vi alla. Riktigt så blev det kanske inte. Och det kan ju sannerligen inte vara lätt att tillfredsställa sådana förväntningar – det är jag den förs­te att förstå.

Dessutom finns det där: Den som väntar på något gott och så vidare...

Det är vid pass en halvtimme in i andra akten som det inträffar. Som det stora lyftet kommer. Då är det dryga halvtimmen kvar (lustigt nog är det ögonblicket efter att Arbetarbladets recensent just lämnat föreställningen).

Ove Andersson tar hand om taktpinnen i ett ”klockrent” nummer kring allsången. När han vevar på en konstifik manick som visar upp alltmer bisarra vändningar i sången svävar lustgasen över borden, över scenen.

Det här är numret som har allt: Energi, glädje, humor, lite skruvat allvar, tokiga infall, och den sköna känslan när vi delar våra tillkortakommanden tillsammans.

Den där energin behövs (det är den jag saknat). Alla sex i ensemblen är så bra men de är liksom så jämna i den här kabarén att man efterlyser någon som stiger fram. Som i hockeyn när en lagkapten visar vägen.

Och vem gör inte det nu, i den här andra aktens starka andra del – lite i elfte timmen men so what? – om inte Kalle Zerpe, Urskotten och den konstnärlige ledaren.

Han gör det med ett världsrekord – fattade jag det som! I kexvändning. 18 eller om det nu var nitton kex i samma bunt.

Och Kalle Zerpes berättelse till. Helt suveränt!

Men där i början av föreställningen var det kanske lite trevande. Men det var kul att ensemblen innan start gick runt kring borden och att man fick beställa något passande i musikväg. Jag passade på att be Erik Petersen om något smäktande.

Där finns den där smittande trivseln runt borden. Och scenen låg så vackert inbäddad i rött ljus. Ett sken som la det ruffiga uppåt lokalens höga väggar i ett förföriskt skimmer och längs ena långsidan bakom något slags pelare var baren öppen.

Härlig stämning.

Men kanske lite för krampaktig ännu på scenen. Det kan säkert bli bättre med det när man blir lite mer varm i kläderna.

Hans Kellerman och Erik Petersens fantastiska maskiner är lika underbara som alltid. Hans Kellerman är den eftertänksamme killen, en skön resonerande lirare vars pessimism gör en på gott humör.

Hans maskin som bevisar att alla mackor förr eller senare faller mot marken med smörsidan neråt är ingenting annat än genial.

Hela ensemblens spel på flaskor. Kul!

Men jag skulle kanske önska mig lite mer tryck i musiken. Någon som tog ut svängarna så där så att man ryser. Lite mer av slagdänga, lite mer av det smäktande.

Men jag kan alltså tänka mig att det tar sig. Att man känner sig mind­re bunden, vågar improvisera lite mer.

Eller varför inte bjuda in några gamla skottar från förr som extra gäster?

Vid bordet hamnade jag bredvid Eva Lundgren, hon med tuban i Skottes förr. Ett trevligt och kärt återseende. Eva är nu sedan länge avflyttad till Blekinge.

Tänk att få se henne med tuban på scenen igen!

Det finns så många, fina minnen kring Skottes att lite nostalgi nog skulle glädja många som varit Skottarna trogna genom åren.

Annars hatten av för Skottarnas kabaré.

Till slut lyfte det ju, där i andra akten. Kom ihåg det, kära publik, när ni bänkar er.

För det ska ni göra.

”Men jag skulle kanske önska mig lite mer tryck i musiken. Någon som tog ut svängarna så där så att man ryser. Lite mer av slagdänga, lite mer av det smäktande”