Gogols ord vid Tjechovs död: – Mina damer och herrar, Anton Pavlovitj Tjechov var en gentleman som kom fram och sa: ”Mina damer och herrar, ni lever fel.”

Jag finner mig inbjuden till Folkteatern och lite ”fel”, för ensam helt ensam, och jag är inte säker på vad jag varit med om, jag får gå direkt in på scenen i den stora svarta A-salen. Tomma, tredubbla gradänger efter varje sida, en vitmenad dubbeldörr i varje hörn. Jag som är lite rädd för dörrar, rädd att man ska börja springa i dem men... Ja! Jag har sett det förr, i Michael Cockes Elektrapjäser, det fungerade bra. Skådespelarna i samma rum som publiken, men utan projektionerna på plats.

Här i A-salen leenden, idel igenkännbara ansikten, där sitter Mats, onkel själv, Anna och Alex och Arab, på andra sidan vid sufflöslampan vinkar Ingela, Gunilla Kindstrand dyker upp, vinkar hon med, och jag tänker att det här är som en tebjudning lite, Aliceaktigt...

Än mer som Underlandet när någon börjar dra dagens ryska släktträd. Men vi är härdade och försöker hålla åtminstone de nya, verkliga namnen (Vanja Blomkvist som Maria) i huvudet och teaterchefen Michael Cocke sätter sig i tomrummet bredvid mig och ser lika vänligt ut som vanligt. Ändå: Är det bara jag? Ja. Och nu ett par scener ur ”Onkel Vanja” som man har arbetat med sen maj.

Men en klassiker, är du förvånad? Ja, säger han, det var inte vad han trott, en klassiker och med de Onkelversioner han sett förr och tänkt ”VEM bryr sig?”. Men man letade länge, sökte matcha inarbetade frågeställningar – vilka är vi? var kommer vi ifrån? vart ska vi?, kanske – och man fyllde på: Kan jag bo kvar? Kan jag fortsätta med det jag gjort? Kan gården bära sig? Och man letade efter samma tematik som i det nyskrivna, en klassiker med samhällsperspektiv och fann – Tjechov från 1896, typ. Ja, Cooke är förvånad. Och inte har man försökt byta tid (förutom en snurrfåtölj och en laptop på scen) eller lösa upp texten, spelar den från början till slut i Lars Klebergs översättning, berättar han, lugn inför det tjechovska språket och de olika nivåerna, komposition, rytm och PAUSER. In extenso. Vi låter pjäsen komma till oss, världar öppnar sig!

Ja, han är förvånad, för det har tvingat fram honom som regissör, drivit på honom och det har ju aldrig räckt med bara en klassiker, ”det måste vara angeläget”, liksom det aldrig funnits något egenvärde i ”fantastiskt bra texter”. Man har gjort och gör publikrep efter publikrep, med skådespelare som slagits för sin scen, i stora Ljusdal, i lilla Gävle. Det har på sitt sätt påverkat slutresultatet. Eller kanske tilltalet. Eller är det ett och detsamma?

Och nu kommer plötsligt slutet av akt 2 och samtliga på scenen spelar bara spelar för mig, kanske gör de det? Även med ryggen emot kan jag höra deras leenden. Sigyn Stenqvists ännu inte färdiga scenografi gör mig så medveten om allt som finns utanför, allt osynligt som skådespelarna med och utan repliker förhåller sig till: Ständigt dessa ”fel”, felval, feltänk, felliv...

Lite senare Anna Andersson (Sonja) och Alexandra Zetterberg (Jelena) vid bordet ute i kaféet, Marcus Hellsten gör oss sällskap, säger kloka saker. Hur gör man en hel Tjechov efter en ”splittrad” Shakespeare? Man litar på det egna och på varandra, säger Alexandra. Vårt material, det vi lärde oss av ”Kom ta min hand” lyser igenom i rollerna, säger Anna. Dansen, tänker jag, det är någonting med den där dansen, ordet genom kroppen: Vad händer när jag bara lyssnar? Tillit till publiken, rummet, att man kan se på min rygg vad jag känner! Så var det nyss.

Men här, säger de, älskar alla fel person, och inget är uttänkt, här finns hela tiden ett ”nu”, livsnerven bär alltihop. Bär åtta karaktärers resa genom fyra halvtimmar, citerar Alexandra. Jag är osäker på om hon menar Tjechov eller Cocke. Spelar roll! Den ena är ”ful” och vill springa därifrån (Annas Sonja, dottern) den andra ”vacker” som ett djur i bur (Alexandras Jelena, styvmor). Deras relation är komplex, konfliktfylld. Men, säger de, hos Tjechov får också allvar stanna vid allvar, en klokhet som verkar mänsklig visar sig och respektfull mot människan tafflighet. De pratar publikrepen och hur de tog scen för scen, nu sitter allt ihop och hur man längtar och dricker te hos Tjechov – och det gör vi ju alla! Längtar och dricker te och förhåller oss till tiden, hur fort den går, hur långsamt den går...

Jag vet inte riktigt vad jag varit med om, men, mina damer och herrar, ni lever, liksom jag, fel.