Ett par äldre damer bakom oss vet till exempel berätta att Oskars förebild just i de här dagarna skulle ha fyllt 105! Men att han skulle ha haft en blomma, en pelargon, i fönstret, så som det är på scenen, ställer de sig tvivlande till...

Jag misstänker att vilken professionell teaterensemble som helst skulle vara avundsjuk på hur teatern utövas och tas emot häruppe i Gammelstilla. Färden dit på den tysta, mörka skogsvägen, dammen som ligger så trolskt på krönet när man svänger ner till parkeringen på de generösa grönytorna. Samlingen (”minglet”) utanför hyttan på gräsmattorna där alla känner alla, byggnaderna i slaggsten, spelet inne i hyttans dunkel med väl upplyst scen, fikapausen med hembakt till gott kaffe.

Glädjestunder när allt stämmer. Detta är en folklig teaterupplevelse när den är som allra bäst där teatern inte behöver ”folka” till sitt namn. Med alla sinnen, med hjärta och hjärna känner alla att detta är genuin folklig teater. I detta spel är folk som folk är mest. Lite uppvridna i skrattspegeln kanske. Men alla vill de väl, även när det blir fel.

Som alla som intresserar sig för det sant folkliga vet – det är bara att följa den rika traditionen från Bellman till Taube och vidare framåt – kan man där helt ogenerat blanda högt och lågt, låta toner i moll och dur ligga tätt intill varandra. I denna tradition talar teatern till hjärta, smärta och hjärna. I denna tradition talar man till både tanke och känsla, aldrig ensidigt till endera slaget.

Ingen ser något konstigt i detta. Det är precis som i livet. Som hos Shakespeare, Bellman och Taube. Stora teaterupplevelser innehåller skilda ting, är en mix av allt detta som är liv och som berör. Det kan var Norén i märkliga uppsättningar på experimentens scener, det kan var Tjechov, ”Tre systrar” på Folkteatern. Det kan vara Ingmar Bergmans geniala regibrottning med Shakespeare (”Hamlet”, ”En Vintersaga”) eller Ibsen och Strindberg på nationalscenens tiljor.

Och det kan vara Tors Hammare uppe i Gammelstilla. Jag vill att ni, i mina sena yrkesår som teaterkritiker, ska förstå detta. Att jag inte ser någon motsättning mellan dessa upplevelser. Det gemensamma, all teaters idé och mening, är att den berör. Och att vi alla i publiken samtidigt delar denna upplevelse.

Efter Kronblom, i olika upplagor, det forndoriska spelet, det gnistrande, mångsidiga Taubespektaklet och annat, trodde jag inte att Ingvar Persson skulle kunna överträffa sig själv ännu en gång. Men det är just vad han gjort med sitt manus och sin regi i ”Alla tretton eller Oskar och hans get”.

Här blandas det skönt sköra med det rustikt burleska. Här finns Dans Anderssons vemod mitt i midsommarfestens magiska glädjeyra. Här finns humorn, denna överseende storhet, grovkornig ibland, mer finstilt andra gånger, alltid välmenande och slagfärdig, aldrig rå eller plump, alltid på pricken. Och här finns det hemska öde som stavas pengar när man inga behöver – sånt som kan förända livet för en levnadskonstnär, nöjd med det lilla. Så att allt går sönder...

För det är just levnadskonstnär denne Oskar är, nittio fyllda, men med ungdomligt sinne. Full av livsvisdom och levnadsfilosofi, som klarar varje besvärlig situation med ett skratt, en sång, en klurig replik eller ett varmt leende. Sådan skulle man vara, tänker jag många gånger.

Ett original som trivs i skogen i sin lilla stuga dit solen når redan i tidig vår. Hans passion är tipset – brukar bli en sex-sju rätt. Han har en svart-vit TV från 1968, tillsammans ser Oskar och grannen på Tipsextra där Chelséa spelar mot Manchester uniiiited,

Denne Oskar fanns i verkligheten, försäkrar oss Ingvar Persson som just var grannen. Men Ingvar har med den äran fört honom in i sagans, mytens och skrönans värld.

Livet går sin gilla gång där i skogen. Oskar tar sig en sup till gäddan, möjligen en smula tjuvfiskad i Bertilssons ryssja. På torsdagarna när tipset lämnas in blir det ärter och fläsk - och en sup - på Gästis. Det är ju ändå vår!

Så slår djävulen till, eller om det är Guds straffande finger. Oskar gör det omöjliga, det som inte alls var meningen. Han lyckas få tretton rätt på tipset och vinner nästan tre miljoner kronor. Mer vill jag inte avslöja för er som är lyckliga nog att ha kommit över biljetter till de återstående föreställningarna.

Desto mer vill jag orda om hur denne Oskar gestaltas av Kecke Lundberg. Vi har sett honom förut, bland annat i ”Spelman på taket” där han bad Gud om pengar medan han här gör tvärtom, försöker få dem avvisade av Gud...

Med sin närvaro, sin timing, sitt sätt att låta replikerna eftertänksamt sjunka in i hela sin gestalt och sitt väsen, aldrig jäkta i dialogen - eller för den delen i monologen – är han helt fenomenal. Många professionella skådespelare torde avundas honom för den här närvaron, så märklig att det känns som kunde man ta på den. Lundberg bottnar hela tiden i sin roll . Han har en oerhörd utantilläxa att redovisa och är nästan hela tiden inne på scenen.

I övrigt ett utmärkt ensemblespel, tight och utan longörer. Alla spelar strålande ihop och masscenerna är det lite extra med. Fart och fläkt. Jag lägger märke till Siv Larsson som Viran Palm, Karl-Olov Hedin som Alfred, Amy Blom som Agda, Lotta Sjödin som Dagny men jag vill betona att alla är bra.

Någon gång vill den gode Ingvar Persson stryka under sensmoralen med ett extra streck. Det gör ingenting, det slinker ner det med. Lite moral kan ju aldrig skada. Snart tas nya tag och man ömsom skrattar och gråter så att tårarna trillar på kinden. Alltmedan man inte kan ta blicken från den härligt giktbrutna scenografin, den som är Oskars lätt fallfärdiga lilla stuga.

Och så till sist geten Patricia – vad gör väl hon om inte vänder rumpan mot publiken och levererar. Stor jubel över den repliken och över hela föreställningen. Ett jubel som aldrig lär ta slut den här sommaren uppe i Gammelstilla.