Det finns de som anser sig kulturfina och som högdraget fnyser åt fars och utomhusteater. Kanske sätter de likhetstecken mellan detta och buskis.

Och finner buskis, förstås, vulgärt och simpelt.

Sådant där som Stefan och Krister ägnar sig åt. Underlivsskämt och urspårningar.

Kanske kan Eva Rydberg, som tog över efter Nils Poppe, därnere på Fredriksdal passera. Hon blir ju numera recenserad och hyllad till och med i de stora drakarna. Fått lite av kultstatus efter många år.

Ute i Engesberg, bakom den gamla herrgården, visar de fyra sammansvetsade i ensemblen som spelar ”Morden vid midsommarstången” att fars är en konstart som kräver tajming och precision.

Replikerna och rörelserna måste sättas med exakthet, utan minsta fördröjning. Missar man det minsta, slarvar man, riskerar man tappa alltihop och det floppar. Skådespelarna måste vara på topp hela tiden, med den bästa kroppskontroll och balans.

Och man lyckas, i denna inte helt enkla förvecklingshistoria, där det springs ut och in ur husvagnar och dricks friskt och ohämmat ur en dunk hembränt, få till det. Trots en minimal budget, som tyvärr gör att man endast spelar ett par gånger till, och regn som hotfullt hänger i skyarna.

Hårt står de fyra på – och de fixar det. Publiken hisnar och rycks med. Till en inte ringa del av igenkänning…

Tillsammans med ett stort antal likasinnade, det vill säga älskare av fars och utomhusskådespel, ser jag en onsdagsafton Susanne Svanberg, Micke Hyvärinen, Jimmy Jönsson och Camilla Lundgren halsbrytande och i ett mycket högt tempo, ibland på gränsen till det hysteriska, ta det egenhändigt skrivna materialet i mål. (Vissa grejer kunde dock med fördel ha strukits.)

Sus, som hon vill kallas, är oslagbar som blonderad, kallblodig planerare av tjyv- och rackarspel, Micke underbar som tillgjord 08-fjant, Jimmy tar ut svängarna så det ryker om det som dalmålstalande Gunde-fan och Camilla är säker som de fåniga lekarnas anförare, typ Små grodorna. Den gamle teaterräven Börje Wallén har producerat och hållit sitt vakande öga över det hela. Småmysande kallar han oss tillbaka till andra akten, efter kaffe och smörgås.

Allt sker ju intill en verklig campingplats, belamrad med husvagnsnördar av den värsta sorten, som i föreställningen lustfyllt mördas.

Verklighet och dikt flyter ihop.

Mycket smart att spela pjäsen just här.

Det är ju de morden – på husvagnsnördarna – det egentligen handlar om.