Ett ärkesvin som aldrig lämnat repertoaren. Mozarts mästerverk ”Don Giovanni” fortsätter att locka operaentusiaster världen över. I sommar spelas den på anrika Drottningholms slottsteater med Loa Falkman i titelrollen.

En opera som trots sin ålder aldrig blivit omodern. Så förklarar Mark Tatlow, konstnärlig ledare på Drottningholms slottsteater, operapublikens kärlek till ”Don Giovanni”. Han menar att föreställningen också är den perfekta introduktionen för den ovane operabesökaren.

– Det är en begriplig historia, ganska snabba byten och inte så långa arior. Vi har som mål att berätta en historia och skapa en helhetsupplevelse. Publiken kan också följa med genom textmaskiner som översätter från italienska till svenska, säger han.

I Mark Tatlow och regissören Johanna Garpes tolkning av Mozarts opera är året 1787, samma år som den skrevs och två år före den franska revolutionen. Världen står på randen till förändring. Don Giovanni, nu en åldrad aristokrat, ser med främmande ögon på omgivningen. Kvinnorna som förr var lättfångat byte krånglar, duellernas tid är förbi och lagens långa arm närmar sig.

Publiken möter Don Giovanni ­under hans sista dygn i livet, när saker och ting börjar gå snett.

Johanna Garpe säger att deras uppsättning av ”Don Giovanni” berör tre lager av tid.

– Den gamla feodala ordningen representeras av Don Giovanni som står för total individualism och omedelbar behovstillfredsställelse. Sedan har vi mittenskiktet, den upplysta aristokratin, och framtiden som är ungdomarna, Zerlina och Masetto.

–I det moderna samhället finns inte längre en plats för Don Giovanni, säger Johanna Garpe.

Loa Falkmans förhållande till Mozarts antihjälte går långt tillbaka. Han började på Drottningholms slottsteater som 14-åring i olika befattningar och säger att han redan då drömde om att få spela Don Giovanni.

– Don Giovanni är ett praktsvin, han är en djupt omoralisk person men också kärlekskrank, han har hela paletten, säger Loa Falkman.

Ensemblen har lagt stor vikt vid den dramatiska gestaltningen, en opera är mer än bara sång.

– Vacker sång är roligt upp till två och en halv minut, sedan blir det oerhört tråkigt. Men ett bra drama bär, om man bara vågar vara ärlig. Känslor blir aldrig omoderna, säger Loa Falkman.

Niklas Kjellberg/ TT Spektra