Kom över komplexet!
Relaterat
Vad händer med människor i ett samhälle där enda vägen till frälsning går genom arbete?
Frågan är relevant, som alltid, men i Lotta Ramqvists ”Äntligen” känns ändå problematiseringen kring arbete och människovärde aningen stagnerad. Som om inget direkt har hänt sedan ”Rapport från en skurhink”, och jag tänker att det vilar något så fundamentalt ickekonstruktivt över att, ja, gnälla faktiskt.
För det känns gnälligt. Tematiseringen kring det standardiserade samhället, att alla ska passa in i alldeles för få givna ramar, att människor hela tiden hindras från att ta makten över sina egna liv, det är gjort så många gånger tidigare, och inte tillräckligt mycket nytt har tillförts för att det ska bli mer än måttligt engagerande.
Ramqvist mötte författaren, läraren och debattören Lasse Ekstrand under sin tid på Högskolan i Gävle och influenserna från honom är tydliga, och inte bara på grund av den genomgående oblyga produktplaceringen av hans bok.
Tankarna kring löneslaveri, individuell frihet, medborgarlön och grundläggande mänskliga rättigheter är hela tiden centrala.
Men här borde man tagit det ett steg längre, just här hade man kunnat undvika gnällandet och sagt något riktigt intressant, men ”Äntligen” tar sig aldrig riktigt förbi det där förbannade arbetarkomplexet, vilket känns så sorgligt och ironiskt på något sätt.
Att just det där man vill kritisera, den där mentala cementeringen, också är det som blir ett hinder för att nå ända fram.
Samtliga roller spelas av Lotta Ramqvist. Det blir lite rörigt, men strukturen är ändå tillräckligt tydlig för att det ska fungera.
De olika monologerna, delvis intressanta, delvis raljerande, för handlingen framåt i en behaglig takt och manuset känns väl genomarbetat, även om föreställningen är väl lång.
Men det som imponerar allra mest, det som faktiskt ger den största behållningen, är scenrummet.
En gul fondvägg bildar en svensk flagga tillsammans med ett blått golv. På golvet står bord, stolar, IKEA-påsar och verktygslådor inköpta på de svenska lågpriskedjorna, men med största sannolikhet tillverkade i låglöneländer.
Och precis där, i den där kontrasten, i den där ironiska kommentaren till fabriksdöd och rationalisering. Precis därifrån borde man ha utgått.
Fotnot: Spelas mån, ons, fre t.o.m. 6.8.
Tina Hemmingsson
