På en återuppbyggd dansbana väntar fem människor på dansläraren, fem människor som står ur drömmar, kriser, minnen, önskningar. Alla snurrar de kring den fabrik som varit brukets hjärta.

En efter en berättar de sin historia, finns där som bevis på vad som hände efter fabriken: Om Fyren med sju, åtta busslaster danssugna varje lördag, om överingenjören som alla hört talas om men ingen sett, om Stig Dagermans ord som läses än i dag, om 80-talet och MBL där arbetarna hjälpte till att ”rationalisera bort sig själva” medan cheferna gjorde sig än mer ”nödvändiga”.

America Vera-Zavala har fångat dem alla, ett stenkast ”över älven” från forna danspalatset Fyren och Folkets hus, ställen där många par möttes, många nätter dansades igenom. Här finns nostalgi och framtid sida vid sida. I bakgrunden frustar fabriken likt en havande och hela bygden går i väntans tider...

”Vita pumps” handlar minst av allt om dansskor, mer om rörelsen i människan, hon som tycker att hon borde ha vågat göra annorlunda och hon som tvingades lämna.

De fem på dansbanescenen tar oss med, rör sig lika sakta som pappersmassan, fort som en fabriksvissla: Stig för vilken danskursen är lika med en ”jobbsökarkurs”, Gun som bara vill föra de andra i salsan, Erik som inte kan släppa faderns ovilja, positiva Börje som ändå förfördelad undrar varför de andra ”håller på så här mot mig” och Charlie, den unga i sällskapet, som ser oss stint i ögonen och berättar hur hon blev med barn första gången i några buskar bakom Fyren:

– Kärleken är blind och jag vill kunna se någonting!

Det är en innerlig, professionell amatörteater som regissören Birte Niederhaus håller samman med lika lätt som stadig hand, som koreografen Paloma Madrid med vana fötter har satt dansen i, de fem på scenen – i plyschbyxor! – förvaltar det väl, tempot är precist och replikerna faller som de ska.

America Vera-Zavala låter dem bli riktiga människor, inte bilder av riktiga människor. Här och där trycker hon in väl mycket av samtid, då blir det ett par avbilder bland allt det äkta, det är onödigt, på bruket finns liksom i storstaden alla sorter, det vet vi redan, och alla är vi lika inför tillkortakommanden, nyförvirring, undringar.

Det är som det ska vara.

Då är tryggheten, längtan till trygghet, eller rädslan för den, någonting att vila i – eller det som spränger förvirringen och tar sig de allra mest bisarra, men begripliga, uttryck:

– Jag har suttit utanför fabriken i Skutskär och med tårar i ögonen för att det luktar som hemma, säger Stig.

I en värld där tystnaden är en daglig påminnelse om vad som inte finns längre, där lukten gjorde att man visste att allt var som vanligt. I en värld av detaljer: ”Inte vill man väl se slutet, för att man vill se slutet på detaljerna?”.

Nej. Dansläraren stannar i Stockholm och så sätter ensemblen ögonen i oss, gör oss betraktade i stället för betraktande och bjuder upp till riktig dans, alltmedan frågorna singlar som luktfria fabriksflagor i sommarnatten:

Vad händer nu? Vad har vi kvar? Hur ska vi klara oss?