O, midsommarnatt, där en Puck lurar i vart hörn och en Peter Oskarson bjuder in oss till den troget smyckade teaterladan i Järvsö. Elden sprakar i ett hörn, Peter O småpratar med publiken, CC stänger ljudlöst dörrarna – har vi varit här hela kvällen?! Inviten är så påtaglig, så omslutande självklar, dessutom ska vi få träffa en Franciskus av Assissi, helgon och helig dåre, gycklare och skådespelare.

Ur Oskarsons nya sammanhang, de ”Heliga Dårarnas Teater”, med säte på Katarina kyrkogård (!) i Stockholm, har idén fötts om en mycket mer akademisk genomgång av Franciskus av Assissis liv och gärning.

I kväll är grunden Dario Fos stycke om helgonet som predikade för svinen och fåglarna – men också fick självaste påven att ändra sig.

Det blir en berättelse i tid, 1200-tal, som vänder sitt tidlösa ansikte mot oss i en midsommarevighet.

Peter Oskarson leker fram den, tiden, kallar föreställningen ”happening”, ber oss vara beredda och storbildsbilderna flimrar bakom honom, Järvsöbor som får kommentera Franciskus, från ”idéhistorisk parentes” till ”behövs nu!”, och i kväll han själv (?) som barnhemsbarn i Perugia – ”men jag var inte föräldralös, jag reste i Italien med min mamma som lämnade mig där, hos nunnorna, som luktade av lärft och såpa, när jag var fyra, varför det blir en av de där frågorna i livet man inte får svar på, kanske var det en italiensk älskare...” – och de andra frågorna:

Vad är det med Franciskus? Vad vill han oss i dag? Vad var det han pratade med fåglarna om?

Men utgångspunkten är denne Franciskus tal i Bologna 1222, där den fromme predikanten till allas förvåning hyllade kriget, en ”underbar massaker”, på ett napolitanskt låtsasspråk.

Peter Oskarson gör dialekten tokskånsk (låter av någon anledning som Eva Rydberg!) och drar upp det hela till överraskande och mycket, mycket dråplig gycklarironi, standup, om ni vill, på högsta nivå. Men minns att talet ledde till ett fredsfördrag!

Han låter oss vara en rasande folkmassa i Assissi när befästningstornen rämnar, låter oss känna öronsuset när Franciskus i sin iver hamnar mitt i kyrkkläppen (somliga säger att han aldrig blev sig lik sen), guidar oss genom spetälska omfamningar och som en helig nakenfis i kyrkan och han låter oss tala med vargen i Gubbia som slår följe med sin frälsare, vilken dock självreflekterande undrar hur han trodde han kunde ”göra djur till goda kristna, men glömde göra kristna till goda djur...”.

Allt detta gör han i sin tur för att få tillstånd att få förkunna evange­lierna, trots att han ses som en svamlande pratare som anser det befängt att äga eller ”att starta ett krig för en pöl varmt vatten”. Han är en djurens beskyddare, en ekologins skyddshelgon, ett förkroppsligade av kristen perfektion. En ständigt leende trashank, som inte vill bli herre över välgörenheten, hellre över svinen, som får audiens hos påven, tillstånd för predikan och bygga en gemenskap (franciskanorden), då påven inser att han varit så självgod att han inte såg Franciskus heliga dårskap.

Och som den gycklare Oskarson är målar han, likt Fo, sin Franciskusfresk, gör den till en one man show och på slutet när Franciskus ligger på sitt yttersta och ber bröderna sjunga hans ”Il Cantico del Sole” (Solsången), som räknas som den första betydande dikten på italienska, berättar han om hur taket öppnade sig, och jag tittar automatiskt uppåt, Oskarson har ju öppnat en hel del tak här förut, men det slutar som det börjar, i elden, i all enkelhet och jag sitter där under och tänker: De är en. Oskarson & Franciskus. Två gycklare, två Guds skådespelare, från helt skilda hörn av tiden, dock bröder i sin passion och i sin övertygelse, i sin strävan och i sin ”mission”.

Detta är en Franciskus fredspredikan, det är en Oskarsons fredspredikan.

”Det är som om hans kropp är gjord av ord”, skrev en av Franciskus recensenter. Jo.

Det skulle kunna vara störande, irriterande, too much. Det är inget av detta. Det är en fredspredikan och det är stor teaterkonst.