En scen som också är en sammansättning av flera oförstärkta instrument, tre musiker som samtidigt är skådespelare och scentekniker. I publiken sitter lika många barn som vuxna, hopträngda på bänkar i ett av gasklockeområdets mindre skrymslen.

Ett klumpigt potpurri med allehanda introduktionsmusik knäpps och pumpas fram på orgel, bas, dragspel, klockspel och slidegitarr.

Det som sedan följer är en operett där George Méliès stumfilm Resan till månen anno 1902, ansedd som historiens första science fiction-film, ligger som inspirationsgrund när det kommer till miljöer och kulisser.

Själva handlingen och komiken är dock hämtade från en operett av Jacques Offenbach från 1875. Även musiken är ett koncentrat från operetten, bearbetad och tolkad för att passa barn och barnsliga människor av i dag.

Manick, Pangedoniens hovvetenskapsman tillika kanoningenjör öppnar med lite mummel om sin kära Cascadine och om kungen och landet. Man får reda på att Prins Velig snart är hemma från sin jorden-runt-resa. Folket sjunger nidvisor om kungen när han inte hör på, han tror så klart annars att folket stödjer honom i alla de hutlösa ekonomiska beslut som så angeläget tas var dag.

Den naive och uppblåste Kung Pang välkomnar sin son, som bara velat runt i världen utan att hitta något intressant, med att erbjuda honom kronan och riket en stund i förskott. Prinsen, velig som han är, finner inget speciellt intressant förutom den kalla himlakroppen månen. Den egoistiske och surmulna Manick konstruerar en ofantligt lång kanon en hyfsat stor kula som farkost. Han tar såklart med sig en fax för att kunna hålla kontakten med sin Cascadine som han så godtroget och enfaldigt åtrår.

Döden är för dem sannolik. De lyckas dock landa, trots en miss i kursen på månen som mot förmodan visar sig vara platt och ha liv och atmosfär. Månen har till och med en konung, nämligen Kung Kosmos. På månen finns inga varma känslor såsom kärlek. Något som är till Prins Veligs förtret då han blir kär i månprinsessan. Det visar sig dock att saften från ett äpple kan väcka åter dessa flydda aningar. Kungens vrede är dock för stor och kompakt så ekipaget får fly hem hals över huvud. Väl hemma möts de av ett inte allt för livligt och upprymt folk.

Det är en barnsligt lekfull och mystisk historia om tre egensinniga filurer som ger sig ut i det okända för att upptäcka och förstå. Handlingen blir satt i ett större sammanhang på månen där det postmodernistiska karriäristmänniskoidealet ifrågasätts. Kärleken och den naiva nyfikenheten är det som glorifieras. Karaktärernas egenheter lyfts fram och hyllas i ett musikspel fyllt av magi, värme och humor. Skottes musikteater ger både barn och vuxna en pop-up-bok med levande miljöer. Dockkläder hänger som haklappar på aktörerna, små minivarianter av karaktärer och miljöer, luckor som öppnas och små effekter som lockar till skratt – alla färgar de denna sällsamma saga om en kung, en prins, en vetenskapsman och två olika världar. En gränslös operettsaga om allt och ingenting, det är något som ovillkorligt fascinerar liten som stor.

Ludvig Blix