De sitter alldeles stilla, bara händerna rör sig, som lätta, fingriga kyssar i tomrummet, bara antyder, inte nuddar ens. Gesterna är delar av Arabella Lyons och Bai Taos milda, förtätade scen i slutet av Folkteaterns föreställning ”Kom ta min hand”.

Jag tänker att det är som ett slags teckenspråk, ändå accelererande. Nyckeln kan heta mellanrum. Hon med sin bakgrund i Shakespeares England, han som föddes in i Pekingoperan. Det händer någonting outtalat, orubbligt när de möts på scenen.

– Det är universellt säger, Arabella. Man behöver inte tänka eller tolka.

– Det är som om ett barn börjar gråta i ett rum, man vet vad man ska göra. Det går förbi alla koder man lärt sig.

Vad är det med detta milda som stannar kvar, men laddar?

Bai Tao ler mjukt, han berättar lite om sin bakgrund, om alla de rörelser, roller, stereotyper skulle vi säga här, som gör en ”stor man” eller en ”älskande kvinna” på scenen i Kina:

– Inte med könet, säger han. Man får bara antyda, inte visa! Som min lärare på scenen, han som tänker fint, ögonen kan säga om det ska vara manligt eller kvinnligt, men det är inte som livet!

Och vad är det med Shakespeare och den här försiktiga kärleken? Han med alla skuggor och hemligheter, blod och mord!?

– Att han inte begränsar kärleken, kärleken till livet, säger Arabella. Och när man nått det värsta, som i Kung Lear, det mörkaste mörka, karaktär efter karaktär dräps – värre kan det bli!

– Beredskap är allt, man ska leva ändå.

Hon skrattar, jag ryser lite, det finns nåt så självklart där och jag är nog lite avundsjuk på henne – tänk att kunna recitera Shakespeare på engelska! Men hon avslöjar hur mycket man måste hitta i de andras ”rörelseförråd”...

– ... att låna av andra, liksom av sig själv. Improvisationerna och lyhördheten har byggt berättelsen från grunden. Som när du frågade mig nu utanför hur det gick i går kväll och jag inte kunde svara, för jag vet inte hur jag ska beskriva det!

– Det handlar om att dagligen tolka världen.

Det flimrar lite för mina ögon – yin-yang, sol-måne, svart-vit – och detta ”qi” i skapelsekedjan, som en rörelseenergi, allt det som cirkulerar i och utanför människan. Det sitter naturligt i kroppen ibland, säger de, ibland förstår de inte hur det går till:

– Det är som när de frågade Sir John Gielgud, säger Arabella. Varifrån kommer du, allt detta på scenen och han svarade: ”Varifrån? Jag kommer från kulissen...”

Vi skrattar, det är verkligen någonting outtalat, ordlöst, mellan dem. Jag tror först att den bakvända samhörigheten eller språkförbistringen kan vara kittet, men de tankarna kommer på skam i den scen i föreställningen där Ara-bella reciterar Hamlet på engelska, Bai Tao på kinesiska, alla de andra på svenska, en av de starkaste scenerna i föreställningen eftersom den inte handlar om effektsökeri eller exotism utan bara går rätt in.

Jag säger till Arabella att hon borde göra en monolog på engel-ska, hon ser uppriktigt förvånad ut:

– Tycker du? Ja, kanske det, du har gett mig en idé!

Kanske är det lika överraskande som den ensamma rörelsen hos varje människa. Hur alla dessa kommer ihop till en föreställning är det bara regissören/koreografen Birgitta Egerbladh som förstår.

De pratar om tai chin med sina många olika ansikten, känslor, ”vägar”, säger Bai Tao. Han föddes in i det, som skådespelare, nu som pedagog.

Och de jämför med musik, som att inte sjunga melodin utan mer ”vara i ackord” med de andra, som en etyd över det hela.

– Men nej, jag tänker inte dans i meningen att det ska vara det, säger Arabella när jag frågar.

– Rörelsen är större än så, och kanske blir det dans för att jag väljer det!

Vi återvänder till (kärleks)alfabetet och denna Barthes, som kommit upp flera gånger under de här ”kärlekssamtalen” som en referens för ”mötet, ömheten, väntan, kärleksbrevet, föreningen, svartsjukan, hänryckningen, förståelsen, omfamningen, förvirringen, bekräftelsen, grälet...”

”Man misslyckas alltid när man ska tala om någonting man älskar” läser jag av honom någon annanstans. Och plötsligt förstår jag.

– Det handlar om att undersöka det som händer innan man tar till ord, säger Arabella.

– Det är en annan kultur, en annan historia, säger Bai Tao. Här spelar man traditionellt inifrån och ut, i Kina tvärtom – utifrån och in.

– Men även om vi inte ser varandra är vi synkade, säger Arabella.

Bai Tao drar i luften som en osynlig tråd mellan dem. Så då är ni det mest försiktiga paret?

– Kanske, säger Arabella. Men kärlekstråden, den finns där hela tiden. Det är som i kvantfysiken, du vet, de där partiklarna med ljusår mellan sig men som alltid dansar med varandra...

Fotnot: Fråga att ta med sig till Michael Cocke, Folkteaterns konstnärlige ledare och regissör för nästa uppsättning: ”Allt det vi upptäckt nu, hur ska vi ta det vidare till morbror Vanja?”