Mats Jäderlund ser alldeles allvarlig ut och Alexandra Zetterberg nickar energiskt bifall. Men när de på fotografens uppmaning – det är svårt släppa en vinkel! – med armar och ben kärlekskrälar loss i gradängerna undrar jag om de bara narras.

Jaha, men hur ser ni på er då?

– Näe, verkligen inte galna, säger Alexandra. Det finns mycket sorg i vårt par...

– ... hm, en själslig mognad, säger Mats. Vår historia går längre tillbaka, en längre runda..

Men ni kan se dem som karaktärer?

– Kanske inte, säger Mats. Hela föreställningen har ju kommit till så fragmentariskt...

– ... och man undrar ständigt vad den andra ser, säger Alexandra. Det är öppet, ja, inte som i ett öppet förhållande, men som att man har levt ett liv tillsammans...

– ... och här finns en bild av något förlorat, kanske ett barn, säger Mats,

– Ja, det blir tydligt när vi går ut genom regnet, säger Alexandra. För mig handlade arbetet, improvisationerna så mycket om längtan och på något sätt en sexuell identitet. Den blir ett slags längtan, ett utlevelsebehov..

Ok, och där kommer du med ditt kön...?

– Nej, nej, inte alls så!

Men mina manliga vänner som sett föreställningen tycker att du är den sexiga, den som står för åtrån på scenen?

– Jaha, säger Alexandra. Men det handlar inte om kön! Det handlar om att våga vara allt det kvinnor inte ska vara, krumma och fula, med miner och sitta bredbent, vara kutryggig. Jag har jobbat jättemycket på att få till ryggen!

Och Mats springer bara runt och är snygg då? Vänder ni på könsrollerna, alla stereotyper?

– Det finns i alla fall inslag av att mjuka upp dem, säger Mats.

– Det handlar lite om att bekräfta vem som är vem, kvinna eller man, säger Alexandra. Eller det kanske inte alltid stämmer, det man tror...

– ... du tar mer initiativ, säger Mats. Och jag sitter mer fast i svartsjuka eller vad det är. Man får passa sig för att komma för nära den där sunkiga, dammiga bilden av mannen som erövraren!

– Ja, säger Alexandra, jag har nog tillåtit mig att vara lite mer man. Men jag har också upplevt den här rollen som en väldig frihet. Jag är ju ganska stor, stor som en man, haha...

– ... men det spelar roll här, säger Mats. Att våra personligheter går ihop, att vi är lite lika, både fysiskt och mentalt. Och inte rädda för varandra!

– Nä, och inte för starkaste kärlek och djupaste sorg, säger Alexandra. Men det är inte min ”roll” som står där på scenen, det är ju jag!

Ensamheten då?

– Ja, vi har pratat mycket om den, säger Alexandra. Själens obotliga ensamhet... ensam och längtande...

– Ensamhet inte bara i en relation, säger Mats

Men er relation, hur uppstod den?

– Det var något i det här vackra, grå rummet, säger Alexandra. Vi sökte oss till varandra, vi är ganska lika...

– ... ja, vi kom ihop hela tiden, säger Mats. Egentligen var det ju bara flyktiga moment, liksom historien, som växte fram... hm, det är lite läskigt att verbalisera det, men det är något som gör att vi kopplar ihop, liksom hoptussade...

– Och klickar privat! säger Alexandra.

– Ja, vi samtalar mycket, säger Mats. Men det gör vi överlag i den här ensemblen...

– ... man får veta vad alla tycker, men utan att såra, säger Alexandra.

– Och sen kommer publiken, säger Mats. Det vill att man tar teatern på allvar och då krävs det också att man tar sig själv på allvar! Det finns för mycket ”nyttotänkande” där ute...

Jaha, så då är det bara vänskap mellan karaktärerna då?

– Nej, nej! ropar de gemensamt.

– Det är passionerat, säger Mats. Men det glider iväg, i missförstånd, kanske till och med hat.

– Ja, till och med i Romeo & Juliascenen sitter vi för oss själva, säger Alexandra. Och jag tillber en pelare och du månen eller nåt...

– Fast det är där den personliga vänskapen kommer in, säger Mats. överhuvudtaget traditionen vi har på teatern att alltid samtala med varandra. Alla kommer in med sig själva.

Hur har arbetet gått, ni började från scratch?

– Vi har verkligen kunnat våga ta fram det där som man inte alltid vill visa av rädsla för att nån ska skratta åt det... eller missbruka det, säger Alexandra.

Vad beror allt det här fina på då? Är det bara Birgitta Egerbladh?

– Det är mycket Brigitta, hon är helt orädd och hon låter saker pågå, säger Mats. Där finns mycket intuition, kärlek, respekt, öppenhet och humor. Men inte bara det, publiken får vara med om en rituell förflyttning, in i sorgen och den får också pågå. Det är det som är så skönt, att hon vågar låta saker vara där någon annan skulle ha lättat upp det!

– ”Här ska man sitta och lyssna på musik!” sa Birgitta, och så blev det så, säger Alexandra och skrattar. Man blir rolig i hennes sällskap!

– Birgittas kärlek till kompetens, säger Mats. Bejakandet, skrattet, flamset och att hon började från noll – men hela tiden har hon intuitivt vetat var hon har varit!

– Hennes livshållning, hon väljer att se det ljusa, säger Alexandra.

– Jag kan känna att vi också använt energin i rummet på ett bra sätt, säger Mats. Det kan vara olika vad man tar med sig, men i det här arbetet har det bara känts som ett enda stort ”ja!” från alla. Vi har helt enkelt inte lyssnat på de ”nej” som alltid finns med. Jag kan också känna en sådan respekt för oss som ensemble.

– Och få vet hur utbildade och beresta vi är, säger Alexandra.

– Men det handlar inte bara om att gå på kurser, säger Mats. Utan om att ta det vidare. Det är något större än den egna viljan att stå på scen.

Vad kommer allt det där ifrån, jag kan ana...?

– Ja. Peter Oskarson! säger de i korus.

– Vi har en sån tillit, det ligger i uppdraget, säger Mats. Liksom att berätta om människans villkor. I den här föreställningen finns ett andrum, där man kan få sitta och vara vuxna människor – och det har inte med åldern att göra.

Och ni själva då, Mats och Alexandra?

– Det är inte jag som person som är viktigast här, men jag kan ju inte göra det här utan mig själv, säger Alexandra.

– Ju mer jag blandar in mig själv desto mer kan andra människor känna igen sig, säger Mats. Som i rörelsen, dansen, när man inte är tränad – då läcker man av sig själv! För mycket träning kan bli för mycket kontroll. Den egna passionen måste vara grund...

– ... för att kunna berätta om stora saker! säger Alexandra.

– Ja, ja, ja – det har varit ett ”ja” i ensemblen från första dagen, säger Mats. Vi har använt leken för att komma åt vissa saker, men vi har inte lekt!

Så vad är den största lärdomen i arbetet här?

– För mig handlar det om att glömma allt igen, säger Mats. Leta upp den där amatörismen, glädjen att göra och inte styra så mycket.

– Ja! Kroppen ljuger inte! säger Alexandra.

Vänskap, tänker jag till sist, kanske syskonskap, eller ett udda giftermål i den bästa av världar. Men vansinne, nej, tänker jag, och precis då börjar de käfta lite igen, den här gången om föreställningens olika infallsvinklar:

– Den är som en gottekiosk! säger Alexandra.

– Gottekiosk? Mer som en kött- butik! säger Mats.

Fotnot: Fråga att ta med till nästa kärlekspar: ”Tala är silver, tiga är guld...eller?!”