Det är Görgen som inte helt lyckas:

– Han vill så mycket och försöker och försöker igen men han misslyckas ju...

– Tycker du, men jag ser honom inte som misslyckad, han ger bara inte upp!

– ... fast han slåss mot ödet som visar en annan riktning. Som han har laddat för den där kvällen! Finklädd och försöker sköta sig... och när han vågar sig fram emot soffan där hon sitter är hon redan upptagen...

– Men han kunde få en fortsättning...

– ... jo, i ”Ta min hand II” då, eller!

Vi gnabbas lite, den gode Görgen Antonsson och jag. Hans lätt kärleksförvirrade man – en gång bär han tyllkjol till fiolen – kan man prata länge om. Kavaljererna finns i Lisa Eriksson och Björn Johansson

De ÄR tre. Hur kärleken ser ut är de lite osäkra på själva, som att här inte finns nåt uttalat gender, kön eller ickekön. Tvåsamheten, den homoerotiska laddningen, det bisexuella glappet – allt går att spåra in i deras intensiva, men humoristiska, kärlek på scenen. Men är det viktigt, ”vad” det är?

– Nej, inte för mig, säger Görgen. Det är inte jag som står där, jag är ett verktyg för att berätta något.

– Det är kärleken, hur den än ser ut, som står i centrum, säger Björn. Och jag är så glad hur vi har gjort det, tagit fram kärleken, hetero, homo, bi, utan att vi pratat om HBTQ eller tvingat fram nån kärleksvinkel, utan som en del av livet, samhället, utan att fokusera på problematiken, att spegla den, koreografera den, är bättre!

Då får man också med den gaykultur som är något annat, något alldeles likt den kärleksnorm som fortfarande styr:

– Det enda som saknas är ett lesbiskt par, säger Lisa.

Men här är kärleken också så stor att den är utbytbar, den kretsar kring en soffa, den förvandlar sig till en Romeo och en Julia där det inte spelar någon roll vem som får ge sin kärlek. Samtidigt är det liksom alltid för sent, man kanske känner igen sig, försöker jag.

Men, nej, säger de, de har aldrig sett paren som karaktärer:

– Det är som elva, tolv lösa scener där vi varit oss själva, säger Björn. I genomdrag efter genomdrag har det sedan vuxit fram, blivit en berättelse.

– Och ibland byggde vi liksom improvisationerna utifrån, säger Lisa och berättar om kvinnoreklambilderna från 60-talet, referenser hon inte ens hade eftersom hon inte var född då.

Dansen då, kärleken till dansen?

– Jag ser det inte som dans, vi rör oss till musik, säger Görgen. Vanliga, vardagliga rörelser – och vi härmar varandra.

– Jag har dansfobi! säger Lisa. Men här bygger det på ens eget, dina privata rörelser blir grund och du gör de rörelser du är bra på. I många kulturer går det ju inte att separera musik och dans.

– Tio låtar koreografi, liksom. Det är lite som i ettan på scenskolan, man proooovar, säger Björn och skrattar.

– Men det är lustfyllt!

Och från att dansa tre till masscenerna, där jag tänker John Travolta och ”Saturday Night Fever” och alla måste röra sig exakt, lika och tajmat – som de säger, ha radarn påslagen– och den överraskande kärleken går över i hänsyn och tillit, total tillit...

– ... och den är enorm, säger Lisa.

– ... och var vi inte sammansvetsade innan har vi blivit det nu, säger Görgen.

Björn, som växte upp i Gävle och nyligen gick ut scenskolan i Malmö är på Folkteatern för andra gången, han gillar att det är så prestigelöst på teatern:

– Det finns liksom inget ansikte att förlora. Ingen hierarki och ingen ”showbizmentalitet”, dialogen är öppen. Och om man tittar hur det ser ut annars, det finns för få jobb i branschen, folk sliter och drar. Att hitta ett sånt här gäng i Teatersverige, där man annars bara får vara glad att man har ett jobb...

Och plötsligt har kärleken mellan de tre vuxit till hela ensemblen och jag tänker på hur det där går igenom hela Folkteatern, hur varenda litet arbete i huset blir en kugge till att dra runt hela stora teatermaskinen.

Vad kommer det där ur?

– Kärleken till teatern, säger Görgen. Liksom att det är en annan kärlek än den till musiken. Här kan du få spela på träskedar eller tumorgel och det blir lika viktigt just då, i förställningen, som ditt vanliga instrument. Jag blir lycklig av båda två...

– Kärlek är också att underkasta sig processen, säger Björn.

– Alla är kära i alla! ler Lisa.

Det där har jag hört förr, om just den här uppsättningen. Det finns inget som provocerar som kärlek, tänker jag som letar det ofullkomligt vackra. Det kanske inte heller finns något som engagerar som kärlek. De tre runt bordet berättar hur föreställningens dramaturg häromkvällen suttit intill två äldre damer som viskande hejat på Görgens velige: ”Ja, men skynda dig då! Gå fram till henne då!”.

Men tre, det är definitivt ”fel”, definitivt utanför normen!

Så – då går det att vara tre då?

De tre funderar i varsitt hörn av bordet, kaffet klirrar.

– Nej, jag tror inte på det, säger Görgen. Det funkar ju inte i vår scen heller?!

– Hm, det känns tillfälligt på något vis och det blir för komplicerat, tror Lisa. Samtidigt som den miljö vi lever i lär oss att man kan äga nåns kärlek!

– Komplicerat, ja, men här skär lika mycket svartsjuka som sociala konventioner igenom normaliteten, liksom äktenskapet till slut handlar om juridik och ekonomi, konstaterar Björn.

Jag låter Görgen få sista ordet, baserat på de tranor, eller var det svanar, han ser i Hälsingland varje vår, samma par:

– Om inte någon kärlek känns starkare, så kanske man har valt två fel...

Fotnot: Fråga att ta med till nästa kärlekspar: ”Har de kollat att spisplattan är av?!”

”Och jag är så glad hur vi har gjort det, tagit fram kärleken, hetero, homo, bi, utan att vi pratat om HBTQ eller tvingat fram nån kärleksvinkel, utan som en del av livet, samhället, utan att fokusera på problematiken,”