Det känns lite konstigt att i presentationen här ovan skriva att stycket är av William Shakespeare. Det kan ni glömma.

Visst lite likheter med gamle Bills klassiska drama finns. Men det mesta är omstuvat, bearbetat, tillagt och fråntaget. På scenen har man ställt något som har få likheter med Shakespeare, men desto mer med vår egen tid. Revy här och nu, valåret 2010.

Här är politikerna i högeralliansen med Reinfeldt i spetsen och åtminstone en från kommunistkartellen, inte Ohly men väl Mona Sahlin. Och in som ett lejon kommer den mörka hästen Jimmie Åkesson i SD. Politisk satir på hög nivå.

Allt är inte klockrent.

Men allt är kul.

Och så att ni inte ska tro att det här är en reaktionär, magsur kritikers sura uppstötningar efter det våldsamma handgemänget med den engelska nationalskalden – den gamle barden är närmast sönderhackad, ja krossad!

Men var lugna, han tål det – gör jag genast en bekännelse: Den här fria blandformen mellan ståuppkomik, buskis, burleskeri och anarki är rena befrielseteatern! Man har helt enkelt våldsamt skoj i Uppsala. Efteråt kände åtminstone jag mig förlöst och befriad.

Och jag gillar ensemblens och regissörens totala respektlöshet. Här är alla medel tillåtna. Och då menar jag alla. Bokstavligen.

Först och främst den våldsamma, helt oblyga publikflörten med spel på, ja med publiken. Hela föreställningen igenom. En påfallande blandad publik på premiären i torsdags. De äldre förstås, som alltid när det vankas klassiker. Men också många mycket yngre, typ högstadiet – var dessa 13-14-åringar månne specialinbjudna? Samspråket mellan dem och Özz Nûjen uppe på scenen skulle kunna tyda på det.

Allt är uppförstorat, närmast groteskt. Löskuken som dyker upp mot slutet är större, mer vågat naturalistisk än någon man sett på en scen. Sexskämten ytterst plumpa, mycket rakt på sak.

Allt för att – avsikten märks, ingen försöker på något sätt dölja den – bjuda in de unga i föreställningen. Här ska alla med!

Özz Nûjen tar det vinnande greppet direkt. Med sin energi som Puck och äkta ståuppkomiker leder han ensemblen till segern. Han tar liksom tag i de unga, tar sig an dem, och hånar oss äldre en smula (innan man upptäcker att han driver med de unga också).

Alla får sina smällar, feta sådana, inget småjabbande här inte, trots att Özz skiner av idel välvilja. Han introducerar Shakespeare för dessa unga, vilsna själar (det kan inte var lätt at hänga med, som han som satt bakom mig och undrade vem Filippa Reinfeldt var). Özz försöker ta ner den store författaren på jorden; försöker säga: det här ska inte bli så farligt. Jämför med sånt vi känner till från våra egna liv.

Politikerna får spela hantverkarna, vilka som amatörer ska uppföra det där stycket om Pyramus och Thisbe. Då blir buskisen som mest förfinad, det vill säga drastisk, dråplig. Tänk att som proffsig skådis kunna spela så urbota uselt. Sannerligen skickligt!

Mest fantastiskt är det kanske att bara sju skådepelare delar på alla dessa roller. Alla dubblar, någon tredubblar, bara Puck är en och odelbar. Hovet i Aten finns ju där, även om tidsfärgen nästan helt bleknat bort. Scenografin är annars från vår tid: Ett tjog bajamajor från en reggaefest i Uppsala.

Och väl där driver man med de mest moderna företeelser i svensk politik, i lokalt Uppsalaliv. Var och en får också klä sig i rollen som ståuppare och de gör det alla bra. Mats Blomgren som Jan Björklund! Mona Sahlin som görs så porträttlikt av Sarah Maya Jackson. Eva Fritjofsons Måddan – kul! Och Aksel Morisse snackar precis den där lite mjäkiga skånskan som är Jimmie Åkessons.

Ja, vill en teater ha en publiksuccé ska man förmodligen göra exakt så här. Tag lärdom!

”Özz Nûjen tar det vinnande greppet direkt. Med sin energi som Puck och äkta ståuppkomiker leder han ensemblen till segern.”