Kom ta min hand, genom rena livet mot obetingade döden, men först kommer fyra par i ett shakespearianskt universum där vem som helst kan överraska, och överraskas av – kärleken.

De är ett fint par, Anna Andersson och Martin Pareto. I Folkteaterns nya föreställning kretsar deras intensiva, frustrerade passion kring ett bord, som ett äkta par en dag som denna kretsar vår diskussion vid att det faktiskt är ok att spela älskande när man är älskande.

För mig är de också Romeo & Julia, outtalade.

Och visst handlar det, säger de, först och störst om kärlek. Från början, i själva ”processen” var det lite svårt att se, som att det börjar i kroppen, men i och med publiken landar någon annanstans.

– Det är nästan svårt att prata om det, en annan sorts kärlek, säger Anna och pillar på den snart oknutna gympaskon där hon sitter korslagt på lilla klockans golv.

Arbetet, alltså, och med det kom förälskelsen? Martin nickar och de faller båda in i lovord över den kärleksfulla stämning som genomsyrat hela förarbetet, föreställningen och alla andra kärleksmöten...

– ... Shakespeare! Vi provade andra författare, men i och med honom kom vi åt nåt, livet och döden och kärleken...

Och orden, alla har de en tvilling, säger Anna, de scensiska uttrycken...

– ... man söker efter dem som efter kärleken...

Att förhålla sig till Shakespeare – och Roland Barthes, säger Martin. Han kan liksom inte låta bli, det låter som bilder, symboler, koder, den älskades förändring och fingertoppar som nuddar.

– Fysiskt, fast både och, som det där med ”fading”, Anna minns du!

– ... och från en situation kan hängivenheten försvinna på en sekund...

Plötsligt kan jag inte följa dem, det är något bara de kan ha föreställningsvis, men Martin är lika rädd som jag för att kärlekspratet ska bli smetigt. Som när någon reciterar Höga visan på ett bröllop, säger han, när något kärleksfullt plötsligt blivit smetvackert.

I föreställningen försöker man förhålla sig till dubbelheten, splitta romantiken med råheten, sorgen, den andra sidan av kärleken.

– Det går igenom andra akten, döden, den djupa smärtan, säger Anna.

Och frustrationen? Som hos era två älskande?

– De försöker få till det, kanske påminna om vad det var från början, själva essensen, säger Martin.

Den nedkokta tinktur som var själva förälskandet, därför vågar de liknar det både vid vattenfall och tryckkokare. Jag tänker på det där bordet igen, liksom fingertoppsnuddarscenen.

Det som är förbjudet, inte borde levas ut, som ett sätt att lära känna varandra. Liksom rena glädjen, Birgitta Egerbladhs stora, stora humor:

– Det är kärlek att man skrattar, säger Anna.

Liksom hur man i kärlekens namn ibland vill för mycket och laddar sina scener med energin som tar över, allt för kärleken till publiken, den både livslånga och otillräck- liga och hur man ”ibland får ta ett kärleksfullt steg tillbaka” (Martin).

Men ändå kärleken, fragmentarisk och inte som karaktär, i stället sin egen början:

Anna i den beige 60-talskostymen – ”jag kände mig inte så sexig i den!” – där hon fick ta om, börja från början med ”Annarörelserna”, det personliga kroppsspråk som regissören/koreografen Birgitta Egerbladh lät vara, uppmuntrade och satte i arbete, teknik, föreställning.

Martin som blev ”en snubbe i bruna, fula kläder, en gubbe men inte gammal” – och han fick tänka om – som han tänkte Kafka och socialtjänsteman!

– Ingen sån där estetisk kärlek. Nån som inte får till det...

Vi skrattar (ömt!) och de säger att det är Birgitta Egerbladhs kärlek till ensemblen, hennes metod, kroppsspråket som hon ibland lånade ut, liksom hon lånade av andra, hur man fått tid till att lyssna till de andra och ta varandras rörelser, kärleksfullt.

– Man blir lite kär i alla! säger Anna.

Då handlar det om det nyvunna ”bejaka” i stället för tröttsamma ”bekräfta” och tre rörelser blir lyckligtvis en dans när Egerbladh sätter ihop Andersson och Pareto, det är inte första gången (”Vargskinnet”, det var då de blev kära) men de vet att prata om det i dag – och?

– Äh, det är väl inte så många som vet att vi är ett par?!

– Klart man måste skilja på det, man är inte privat och man är inte heller Romeo och Julia.

– Birgitta satte ihop oss, men inte för att vi är ett par. Hon struntar ju fullständigt i såna konventioner!

– Nä, vi visste inte att det skulle bli så här då! Samtidigt är det kul, vi kan säga det nu, när man känner varandra så väl.

– Man har ju mer tillgång till varandra...

– Men man får aldrig kliva över, det får aldrig bli privat: När vi är här är vi här! Det är ju inte som att det är vår verklighet som vi spelar upp!

– Ja, vi jobbar, här når oss utifrånögat...

Plötsligt blir kärleken till kärlekar igen medan det känns om att jag tittar rätt upp i det där stundtals kärleksfulla ögat i båtskrovet till tak, och Anna och Martin klänger sig obekvämt men hängivet kvar i gradängerna och det ser definitivt ut som kärlek.

Fotnot: Fråga att ta med till nästa kärlekspar: ”Hur känns det att ha så mycket muskler och tycka om pojkar på scen?”