Redan scenografin av denna Anne Ehrlich är fascinerande. En packad scenografi, full av detaljer.

Halvt surrealistisk tycks den sammansatt av realism à la diskbänk i ett hörn och kyrksal med färgat fönsterglas i det andra. Nattvarden på bild, ett spår i föreställningen bär mot Gud och religionen och nattvarden även i fysisk form.

Över alltihop svävar videoskärmen som en jättelik fullmåne, ömsom rosa, ömsom gul, någon gång blå eller vit.

”Postdramatisk” har författaren kallats. Säkert sant – vad det nu skulle innebära, så det tänker jag inte fördjupa mig i. Verkar vara en lite senbrechtiansk åkomma: Distansering i stället för inlevelse.

Skilj på skådespelare och roll. Ställ honom bredvid den han spelar, så att publiken gör sammaledes. Se upp för identifikationen!

Men mer tänker jag på postmodernismen med dess sönderbrutna form, system som kraschat, ideologier som krackelerat – vad ska vi tro på, tro på, tro på? – fragment som tillfälligt lever upp, andas för att sen försvinna.

Mot realismen bär det alltså inte, mer åt det stiliserade, ibland rent av det deklamatoriska.

Jo, på ett sätt finns den där realismen, men då mer som en ironisk markering så att realismen mer skapar distans än inlevelse.

Och det sker inte i spelet utan – återigen! – i en scenografisk effekt.

Det är i första akten när en av skådespelarna börjar skära och hacka grönsaker i diskbänkshörnet där också en spis får plats bland alla prylarna. Så småningom börjar en gryta puttra och angenäma dofter sprider sig.

Har man missat middagen – en jäktad recensent gör lätt det – kommer hungern som ett brev på posten. Strax är det paus och soppan bjuds ut till publiken. En kul grej!

Annars är det allvarligt nog. Det vill säga det pendlar hej vilt mellan högt och lågt. Mellan det drastiska, det mycket markerade och upprepningen, så där som livet ofta är. Inget linjärt spel. Ingen kronologisk, eller ens ”logisk” berättelse. Mer som i drömmen, fragmentariskt med omtag.

Stundtals är det oerhört bra. Man åker bara i väg; bryr sig inte vart vi tar vägen. Lite ideologisak tal, det är där det deklamatoriska kommer in. Halvt politiska – men lika mycket ifrågasättande. Inget slås egentligen fast här, annat kanske än hur oerhört osäkert allt är. Ta inget för givet.

Ensemblen är glänsande, har hittat de rätta tonfallen. Lite manér blir det väl, men det är också avsikten. Eftersom ett oblitt öde slagit lock på mitt vänstra öra är det en lisa, en nåd att stilla bedja om, att få höra Marika Lagercrantz höga klara, välartikulerade stämma. Varje ord – och då menar jag varje och hela ord – går fram.

En spännande föreställning. Annorlunda med nyskapande ”tysk” regi av Melanie Mederlind, lite experimenterande men alls inte krånglig. Lite gammeldags är jag ändå i det att riktigt berörd blir jag inte. Det är som om den utstuderade formen ställer sig mellan mig och spelet för att det ska inträffa.

Jag är fullt upptagen av att registrera de olika yttre finurligheterna för att jag ska nås av det inre dramat.

Om nu ett sådant finns i dessa postmoderna tider.