– Kom, sätt dig här!

Vissa människor ger en utrymme, utan att försvinna själv. Birgitta Egerbladh är en sån. Hon låter snurra hela den fantastiska scenografin till hennes dansteater ”Kom ta min hand” och vi kryper nästan upp i första scenens lejongula 60-talssoffor i strävsammet – med hela gradänghavet framför oss.

– Visst är det otroligt, hur man kan snurra världsbilden, bara så där!

Men hur gör du, undrar jag. Ja, hur får du ihop det hela, Shakespeare och orden och teatern och rytmen och dansen och klockrummet i ett, utan att det blir för mycket och utan att det faller i bitar?!

– Vet du det är rätt fantastiskt, att det just kan gå till så här!

Norrländskan blixtrar i en enda utandning ur den där karaktäristiskt röda munnen.

– Vi börjar från noll och sedan växer det till något konkret.

Frågan om hon ville jobba i gasklockan kom från Folkteaterns konstnärlige ledare Michael Cocke för två år sedan och jag tänker att hur vi än skäller på honom för att han inte själv sätter upp nåt stort här så borde han ha all cred för att han tog hit Birgitta Egerbladh.

– Det var ju klart att jag ville vara i det här rummet. Jag blev drabbad av atmosfären. Det starka uttrycket i sig själv och flexibiliteten. Jag vet inte om jag tänkte nåt, mer kände mig så liten och samtidigt omsluten, råhet och värme. Jag gillar ju de här tunga materialen som berättar om en annan tid. Och så de där ”pelarna”, som skapar rum i rummet och som man kan gå igenom. Tänk att man kan gå igenom det där hårda, vilka mellanrum!

Hon pratar om upptäckter och om hur det kan växa till ett allkonstverk, jag vågar knappt ta ordet i min mun, men det gör Birgitta Egerbladh:

– Ja. Det ÄR en kombination av alla delarna, texten, rörelsen, musiken, ljuset, kostymen, rummet. Tanken på hur allt ska samverka och hur man får tänka vartannat, för det är en avvägning också, dra ner på det sceniska om ljuset är extra starkt, kombinera och kommunicera.

Shakespeare klev in i föreställningen en sommardag när hon var i stugan i Sörmland och hon lånade allt som fanns av honom på Vingåkers bibliotek och bestämde sig. Men egentligen började deras vänskap i gymnasietidens Umeå där hon var med i Margreta Södervalls Shakespearesällskap, det är också där hennes sceniska bredd tar sin början, det var helt naturligt att hålla på med musik, teater, dans på en och samma gång, berättar hon. Kände du dig aldrig kluven?

– Jo, jo, ambivalensen fanns där, sen började jag dansa och flyttade till Stockholm för att vidareutbilda mig och då tog koreografin mer plats. Men jag har alltid varit både och, dans och musik, arbetade som teaterkoreograf men ville använda kroppen på ett annat sätt. Teatern och dansen berättar nåt om människan, men på olika sätt.

Som nu på Folkteatern. Rörelseövningarna grundade arbetet, workshops i lilla klockan i våras var starten. Att höra henne berätta om arbetet med ensemblen är värt en egen artikel, här börjar varje repetition med gång – det är dagens medeltempo!

– Jag är koreograf, jag börjar med kroppen. Det fanns ingen pjäs att utgå ifrån. Rörelsen bestämmer när och hur texten ska komma. Det handlar mycket om att känna sig själv och förhålla sig till det.

Hon går upp och visar på klockgolvet, går runtrunt i allt snabbare takt:

– Om jag går så här, hur känns det då? Om jag går så här, vad händer då? Det föds en tanke ur känslan, kanske en mening: Fan också, vad stressad jag är!

Till slut springer Birgitta Egerbladh som i voltige runt fotografen Halvan och mig. Så där skulle man börja alla jobb på morgonen, säger jag.

– Ja, eller hur! säger hon. Vi börjar varje dag från där vi är, sen kan vi gå tillbaka och se hur det har förändrats, ur improvisationerna kommer det material som växer till sceniska idéer, till en hel föreställning. Det handlar om att acceptera och säga ja till vad man upplever! Och skådespelarna, dansarna blir medskapande.

– De har som egna dialekter i sitt kroppsspråk!

Och du samlar dem? Hon nickar och pratar åter om improvisation och komposition, en samverkan som i musik. Det handlar om koreografin och musiken och hur man sätter det i teaterns rum. Det är en kollektiv process, där dramaturg och övrigt team spelar stor roll.

– Ett orkesterverk där man stämmer orgeln i rummet. Men allt kommer egentligen ur de där rörelseövningarna.

Nu är hon i stan, fem dagar efter premiären, för ett ”minnesrep”, det är inte helt lätt att återfå samma känsla, att mentalt gå in i föreställningen, som vid premiären, säger hon, men också hur hon den här gången inte kunde välja sin ensemble och hur lyckligt det blev:

– Alla är så receptiva, nyfikna och öppna. De har varit fantastiska i processen hela vägen, här finns ett mod och ett lugn.

Men du, det här med humorn då, du är ju så fantastiskt rolig! Eller tycker du inte det...?

– Ja... jo, jag tycker att jag är ganska kul! Men jag tycker ju att humorn sitter i kroppen, såna som Hasse&Tage, Gösta Ekman och Jacques Tati har betytt jättemycket för mig. Jag vill lyfta fram våra tillkortakommanden med värme, gillar inte underbältethumor, jag går bara till magen! Här bygger vi humorn på människan och jag tror att skådespelarna kan vara sig själva i min ”stil”.

Och 60-talet?

– Ja. Jag kommer inte ur det!

Hon skrattar stort och stryker nostalgiskt-frenetiskt över sofftyget.

– Det är minnen, javisst, men det är också här och nu. Vi deklamerar inte Shakespeares text, jag vill ju sätta honom i vardagen, tänk vilken kunskap han hade om människans inre redan för 400 år sen. Han hjälper oss definiera vad vi håller på med. Vi brottas fortfarande med samma livsfrågor, från varför vi är här till hur ska jag klara av kärleken. Shakespeares text har samma atmosfär som gasklockan, både konkret och öppen, humor och allvar, livet och döden.

– Men jag vill ha roligt på jobbet och det har jag haft här, varenda dag!

I linje med hennes samtida attityd har hon inte heller dragit sig för att arbeta tillsammans med Umeåbaserade humorgruppen Klungan (som också gör det förträffliga humorprogrammet ”Mammas Nya Kille” i P3). Hur kom det sig?

– Klungan är fyra grabbar som hittat sin stil, de har stor integritet. De såg min föreställning med Strindbergs och Kristina Lugns texter och kontaktade mig och vi gjorde en workshop ihop, hittade något gemensamt, och så småningom föreställningen ”Det är vi som är hemgiften”. De har ett sånt prestigelöst förhållningssätt, vi planerar något mer tillsammans, vi ska träffas i vår.

Men Peter Oskarson då, du och han skulle väl passa ihop?

– Oj, haha! Ja, vi har aldrig jobbat ihop och jag skulle inte ha något emot det, jag tror han gillade det här...

Annars drömmer hon om en teaterbiennal i Gävle:

– Då kunde vi spela föreställningen här i gasklockan igen. För det är bara just nu man kan se just den här föreställningen med just den här ensemblen i just det här rummet.

– Det är nåt att värna om i dag!

PS: I bilen på väg hem sms:ar jag Folkteaterns Marcus Hellsten: ”Vilken underbar människa! Är hon verkligen så där??! Intelligent, vänlig, begåvad och bara skitrolig!”. Och han svarar: ”Ja, det är hon! Me love!”.