. En dansteaterföreställning, eller teaterdans, kanske? Själv njuter jag lite för mycket av den renodlade moderna dansen (som nära kan se ut hur som helst) för att förhålla mig oneurotiskt till allehanda hopkok.

Men då snackar vi inte Birgitta Egerbladh, hennes ”Händelser i hemmet” från 2003 är fortfarande en viktig referens och en av de absolut bästa (ja, jag hittar inget annat ord) dansteaterföreställningar jag sett. Hon är det närmaste vi kommer blandformens moder i Sverige.

I ”Kom ta min hand” låter hon 1600- tal möta 60-tal, hovsam svart sorg stjälpa modernitetens förhoppningsfulla ångest, stram kastratsång studsa mot gnuggande bossa.

Över detta ömsom strör, ömsom vispar Egerbladh och ensemblen William Shakespeare – och plötsligt står vi i vår egen tid, vår egen redan otidsenliga tid.

Birgitta Egerbladh får det att se så lätt ut – ”Den kärlek som man får kan bli besvärlig. Men tacksam blir man ändå, ty kärlek är det!” – lika vaken som njutningsfull verkar hon mitt i ensemblen, som följer och står emot, lika enkelt som enigmatiskt.

Och Shakespeare, minsann, dramer och sonetter som här kokas ner till taktfulla tablåer, bevingade scener och ord, spillror som skulle kunna göra vem som helst galen i en enda tagning!

Men Birgitta Egerbladh lyckas hugga den där fantastiska skiljelinjen mellan ord och rörelse som i sten – utan att alls låtsas om den.

För liksom ”poeten har sitt öga överallt” har hon överblicken, lyckas med lyhördhet och humor sätta delarna i ett sammanhang, sätta dem i kroppen på skådespelarna: Hamlet, förstås, och skogens älskande väsen i en midsommar- nattsdröm – som här nästan får Norénsk touch! – och Lady Macbeth som till slut fick ge föreställningen sitt namn. Egerbladh har med sin lätta hand, eller kanske fot, förändrat, förlöst, nära förtrollat Folkteaterns ensemble.

Det här är stor (rörelse)konst.

I klockans smygar och vrår, under ett tak som skulle kunna vara en briggs och mot ett draperi stort som en filmduk händer något hela tiden, men inte enda gång upplever jag föreställningen som sönderslagen, fragmentarisk, när den inte ska vara det, aldrig blir det spektakel eller manér där det inte ska vara det: Anna Andersson i sin hundtandsmönstrade dräkt går som ett nav av återhållet uttrycksfull kättja genom föreställningen och Martin Pareto följer henne lika lealös som footloose, Mats Jäderlund drar upp det hela på sin allt högre komiska nivå och Alexandra Zetterberg hänger på i egen rätt (och ger det mattvattnande vattkanne- vansinnet ett ansikte!), Görgen Antonsson visar att han inte bara kan spela instrument (fiol) och Lisa Eriksson hur bra hon gör det (dragspel), Arabella Lyons och Bai Taos kontakt är absolut och de reciterar den allra vackraste Hamlet på sina hemspråk (engelska och kinesiska), Björn Johansson, ny för mig, står för sig själv i energi och uttryck.

En del har återvunnits i gasklocke­rummet, som att vi snurrar på gradängerna och det sipprar i porten där Orestes erinnyer väste i det forsande vattnet, men det är kul att se, när resten bara liknar sig själv.

Och ljudet letar sig micklöst över de tusen scenerna, kostymen är kongenial utan att ta överhanden (bara det att för skiftningarnas skull på varannan skådespelare blanda svart siden och svart sammet är genialt – och supersnyggt!), masken är fint, nästan osynligt, lagd, men hur gör den sig inte i det superba ljuset?!

I sista scenen haglar kärlekscitaten, men det slutar ändå i bara ett halvt lyckligt slut. Vilket underverk har inte Birgitta Egerbladh gjort med Folkteatern.