Cecilia Frodes En stjärt på himlen har ingen tydlig handling, utan består snarare av ett antal monologer framförda av något asocialt som för länge sedan förlorat alla spärrar. Två stereotypa kvinnofigurer, den kedjerökande och morgonrocksklädda soffpotatisen, och den glittrande och sjungande stjärnan turas om på scenen.

Två olika avarter av konstruerad kvinnlighet, extremt träffsäkert spelade av Frode, som aldrig verkar ha en dålig dag på jobbet.

Båda karaktärerna ställer sig frågan, hur mycket man ska kompromissa för att kunna leva med andra människor, men utan att förlora sig själv.

Särskilt kvinnlig självuppoffran och förminskning tas upp, och karaktärerna beklagar sig högljutt över kvinnor som till exempel pratar med barnslig röst och spelar dumma för att väcka sympatier.

Jag saknar en problematisering av just detta, men förhoppningen är antagligen att publiken ska sköta den saken på egen hand.

Bitvis känns det som högläsning ur någon Amelia Adamo-publikation, lite tantigt och skenheligt helt enkelt, och andra gånger hör jag en livscoach med fäbless för populärpsykologi och prat om metafysisk­energi, men på det stora hela är det ändå väldigt roligt.

Alla måste dagligen välja mellan att prioritera sig själva eller andra, självförverkligande eller omhändertagande, och Frodes texter är fulla av allmänmänskliga funderingar, som exempelvis ”Hur ska man veta om ens granne vill ligga med en bara för att han säger hej samtidigt som han gränslar sin cykel?”

Trots att föreställningen är både rolig, välskriven och välspelad, så känns hela produktionen aningen spretig.

Jag saknar ett sammanhang, eller ett syfte, kanske. Frode är inte helt olik en (mycket sympatisk) clown som rymt från sin cirkus.

Tina Hemmingsson