Succé i Norrsundet för arbetarteatern
Norrsundet, fascinerande ort! Är man där är det som att vistas vid arbetarrörelsens rötter. Varje besök väcker samma känslor: att här finns äkthet. Inget av den förkonstling man ibland kan känna i Gävle. Jag får uppfattningen att människorna är genuina och att de bryr sig om sin historia.
För nu precis trettio år sedan presenterade sig Norrsundets Arbetarteater med bygdespelet ”De bröto bygd” efter Per Wikbergs roman om Norrsundets födelse och första stapplande steg i historien. Jag var där den där kvällen för nu tre decennier sedan och ryste av glädje över allt kunnande, all kärlek till orten och den där hemkänslan i spelet bara amatörteatern när den är som bäst kan förmedla.
Arbetarteaterns öden har sen varit växlande – sommarteater och farser och en och annan ”kanonpjäs” – men nu är det dags igen för en dokumentär historia. Trogen den globalisering även lilla Norrsundet och dess arbetarteater är indraget i utspelar sig handlingen i Kina, bland svenska och amerikanska missionärer och lokal befolkning.
Pjäsens Anna är en läkarmissionär bördig från lilla Åbyn i Hamrånge. Till Kina har hon kommit efter att i unga år ha utbildat sig till mejerist i Ockelbo och sen utvandrat till Amerika.
Jag far upp till det offentliga genrepet i onsdags. En kväll med yrväder som får snön att driva längs Kvistholmens trånga gator och gränder. Utanför fabriken, dit jag tar mig under den dryga timmens väntan på bussen hem hör jag hur havet ryter. Vilken sällsam stämning i snöstormen under gula lyktors sken på ensliga, tomma gator!
Men inne på Fyren är stämnigen varm och humoristisk, nästan gemytlig och till sist gripande.
För det är en märklig pjäs Curt Carlsson skickligt snickrat ihop, Christer Dahlberg erfaret och kunnigt bearbetat och regisserat och den månghövdade ensemblen – kineser och hamrångebor blandat – så lyckosamt gestaltat.
”Anna och den blå draken” är full av tänkbara klurigheter. Med en bottensats av teologi och kristendomskritik får vi en skeptisk blick på de kristna missionärer som lätt ser ner på den inhemska befolkningens kultur och sedvänjor. Där dessa kristna ser primitivism hos urbefolkningen låter pjäsen oss ana och se de mer ”utvecklades” översitteri.
Men vi får också se självkritik från en gammal missionär och en gammal officer i några dråpligt bedårande scener. Ett ifrågasättande på ålderns höst av hela idén om missionen. Välgörande och fint spelade scener av Sture Larsson och Staffan Åkesson.
Det finns också en skir poetisk ton i föreställningen, vackert förmedlad av Tomas van der Kaaijs och Anton Näslunds musik. Med deras kinesiska slingor vävs scenerna effektfullt ihop. Det hjälper till att bilda den rytm som håller ihop föreställningens olika delar.
Aldrig blir det en serie tablåer som radas på varandra. I stället en helhet större an delarnas summa. Det är sådant en regissör måste kunna och Christer Dahlberg kan det sannerligen.
Ganska djupt inne i pjäsen finns den kärlekshistoria som förstås är central för handlingen. Den unga missionären Anna Larsson förälskelse i den likaledes unge Herman – en poäng är att de innan Annas utresa sågs och träffades i Ockelbo där Herman var rallare. Paret spelas engagerat, och också trovärdigt blygt av Petra Murén och Stefan Bergling.
Pjäsen slutar inte ”lyckligt”, vilket man nästan tackar för. Anna tackar nej till Hermans frieri. Den icke fiktiva Annas öde var beseglat, hon skulle dö i förtid 1897, vid 34 års ålder då en koffert med hennes tillhörigheter packades och skickades till Råhällans station i Hamrångebygden.
Om Annas senare år i livet vet man föga vilket gett Curt Carlsson fria händer att dikta ihop en passande story.
Avskedsscenerna är gripande, känslorna får ta plats, scener med uppgörelser förhöjer spelet.
En givande uppgörelse är den mellan den amerikanske missionsföreståndaren Walter Chraigh, spelad med närvaro och auktoritet av Helge Torsein och Craighs fru. I uppgörelsescenen spelar Ingrid Larsson säkert och intensivt, liksom kallt och avmätt indignerat. En stenhård krutkärring!
Den unga amerikanska missionären Judith spelas med smittande glädje av Hilda Hansson. Plus också till Per Sjöberg som festligt och bullrande spelar en cynisk och skeptisk nihilist till affärsman. Samt till Zsolt Daboczy som med militär disciplin gestaltar en överste.
Björn Nauclér är energisk som den unge missionären Arvid. Christer Berg är övertygande som kristen kines, liksom Christer Eriksson som revolutionär. Fina små studier även av Tommy Alftberg, Nea Lööf, Yuming Zeng och Mengeze Luo.
Och kineserna från högskolan i Gävle faller följsamt in i myllret av statister på gator och torg och gör den här historien till en poetiskt gripande upplevelse på global och multikulturell grund.
