Folkteatern i Lilla gasklockan: Repetition pågår
Relaterat
Bildextra
Premiär om en dryg vecka, nästa lördag.
60-talet syns på möblerna, lite pinniga, bäddsoffan, kobran Görgen pratar i. Spisen, toastolen Bai Tao sitter på. Kläder, lite noppriga så där, på de högklackade Alexandra, Anna, Arabella.
Kostymerna, de vita skjortorna, de ännu korta frisyrerna på Mats, Martin, Björn och Görgen.
Alla rör sig kul, citerar Shakespeare vackert. Då och då avbryter regissören och koreografen Birgitta Egerbladh, som kallats ”en upptäcktsresande mellan de sceniska konstformerna” med ett skratt som smittar.
Lite snabbare där, låt musiken tona ut lite längre och Martin som, säger ”satans” när det ska vara ”fasans”. Alla skrattar för sånt är kul och måste tas om.
Och jag håller med Martin. ”Satans” låter bättre.
Vad är då det här? För mycket ska vi inte avslöja före premiären. men så här formulerar sig Birgitta Egerbladh:
”Det finns från början ingen färdig handling, inga roller, ingen pjäs att utgå från. Jag börjar i stället med rörelseövningar och improvisationer. Ur dem uppstår det material som sedan växer till sceniska idéer som till slut sätts ihop och blir en föreställning. Ibland utgår vi från Shakespeares text, ibland lägger vi texten till dansen, rörelserna...
Repetitionerna blir ett slags arkeologiska undersökningar av den egna personen.
Det handlar mycket om att lyssna inåt, till sig själv och ta vara på det egna sättet att röra sig på.”
Varför ”Kom ta min hand”?
”Jag letade länge efter en mening ur Shakespeares texter och hittade till slut Lady Macbeth som säger: ’Kom, kom, kom, kom ta mig i handen!’.
Lyft ur sitt sammanhang kan den betyda så mycket: ’Kom, jag behöver hjälp!’, ’Kom, jag älskar dig!’, ’Kom, jag är förtvivlad!’, ’Kom, jag vill dansa!’, ’Kom, så går vi’ och så vidare, och så vidare...”
