En dag 1998 fick Lars Norén, då på Riksteatern, ett brev från några interner på Tidaholmsanstalten. Inte vilka interner som helst. De är alla hårt kriminellt belastade – en är den så kallade militärligans ledare, en annan är Tony Olsson. De har alla under strafftiden övervakats extra noga, enligt en paragraf sju: tre som tillämpas på högriskfängelsernas säkerhetsavdelningar. Ofta isolerade, permissioner endast undantagsvis.

På Tidaholmsanstalten finns en heltidsstudieavdelning för långtidsdömda och en Birgitta Palme leder där internerna i ett slags studiecirkel i dramatik. I brevet berättar internera om att de vill sätta upp och spela en pjäs av Lars Norén men inte hittat någon som riktigt passat.

Tror han, Norén, att det finns någon? Och skulle han vilja komma till fängelset någon dag för att diskutera med dem, byta erfarenheter? De skulle uppskatta det, inte bara som blivande amatörskådespelare utan även som ”personer”.

Och de agnar grovt:

”Vem vet, det kanske skulle kunna ge även dig ett och annat uppslag inför framtida teaterprojekt för din egen del. Kanske till och med en eller annan insikt i vad som lurar i det mänskliga psyket bortom den röda gränsen av lagliga tillbud, allmänt vedertagna konventioner och moraliska betänkligheter. Om du vill är du inte bara inbjuden utan varmt välkommen till lagens och moralens smala skärningspunkt.”

Brevet är citerat ur Elisabeth Åsbrinks lysande och Augustnominerade bok ”Smärtpunkten” som handlar om Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander – en mycket väldokumenterad bok som borde ha fått Augustpriset.

Brevet är välformulerat (av militärligans ledare Carl Thunberg) och det är inte svårt att förstå att Norén blev intresserad och svalde betet. Tillsamman med sin parhäst producenten Isa Stenberg besöker de Tidaholmsanstalten och de teatersugna internerna.

Och det är alltså nu allt börjar som skulle få sitt tragiska slut med polismorden i Malexander.

Det är ju så att Norén bestämmer sig för att skriva en ny pjäs (”Sju: tre”) direkt och i samarbete med fångarna. Ett aber: två av dem är nazister (inte Carl Thunberg) och de ska spela sig själva. Den nionde scenen blir ökänd (den var vid första spetillfället på Tidaholmsanstalten inte klar och alltså inte med). Det är i den de lägger fram sin ideologi. Publiken känner ett slags schizofreni: Vad applåderar vi? Skådespelarnas prestationer eller nazisternas åsikter?

Hur tänkte Lars Norén? Han vill alltid testa gränser. Hitta något nytt, bortom teaterlunken. Kanske ville han ta teatern till verkligheten? Och verkligheten till teatern? Ett experiment ingen gjort, en undersökning i de fängslades inre värld? Finns en väg här till befrielse? Kanske rentav en framtida terapimodell? Försöka komma åt fångarns trauman, minnen från barndomen då så mycket destruktivt antagligen format dem? Få kontakt med den där stora sorgen, som de gör allt för att glömda?

Man vet inte. Kanske så. Kanske något annat. Eller var det fåfänga? Åter stå på barrikaderna med något helt nytt? Hyllas som geni?

Det verkar vara lite å det senare hållet författaren Dennis Magnusson och regissören Dennis Sandin tänkt i pjäsen ”Sju: tre Återbesöket” som nu spelas på Uppsala stadsteater. Den tar upp alltihop igen. Inte så lite förenklat, förkortat och stiliserat. Internerna heter något annat men författaren och regissören i dramat går under namnet Lars Norén. ”Återbesöket” är en pjäs om honom och ingen annan. Ett fadermord och ett lustmord.

Med facit i hand – det hemska som hände i Malexander – är det förstås lätt att avfärda hela det projekt som Norén och Isa Stenberg var med om att sjösätta. En sak som Norén också ångrar är att man tog föreställningen utanför murarna. Den skulle ha stannat i fängelserna. Nu blev det premiär uppe i Umeå, riksteaterturné med spel i teaterns lokaler ute i Hallunda. Föreställningen blev uppmärksammad, omdiskuterad, den säsongens stora teaterhändelse. Det talades till och med om spel på Dramaten till hösten. Någon av internerna skulle få göra en monolog på Riksteatern.

Men detta var förstås före katastrofen i Malexander. Under permissioner, inte i samband med spel av pjäsen var Tony Olsson med om rån och försök till rån. Efter spelperiodens slut och alltså på en permission beviljad på annat sätt var Olsson med på bankrånet i Kisa och det som senare ledde till Malexander.

Det är förstås en oerhörd historia Och naturligtvis är det bra om teatern undersöker den, visar upp den igen. Och även om Malexander skett utan pjäsen ”Sju tre” och hela projektet, måste förstås en teater ha rätten att grubbla över frågorna, kanske till och med fördöma, på en scen.

Främst är det då frågan om vad som händer med interners självbild om man låter dem spela sig själva, i det här fallet nazister. Det talas ju om ”grandiosa” självbilder. Förstärks då inte dessa i ett slags förhärligande? Var Norén så naiv att han trodde att de skulle bli ”avnazifierade” av att spela, leva ut, den där nazismen? Att introspektionen, via spelet, skulle läka ut den sjukdom nazismen är?

Men de frågorna berörs knappast i ”Återbesöket”. Det är mer det där med Noréns fåfänga. Lusten att ses som ett geni av omvärlden.

Lars Norén är en omstridd teaterman. Jag vill inte säga att han är hatad i somliga läger. Men alla ser inte hans framångar med blida ögon. Förr ansågs han borgerlig, den psykologiska teatertraditionens stora namn som spelades för alltför mycket östermalmsbor på Dramaten. I betydelsefulla läger passade det inte.

Sen blev det Norénjular och Norénstämningar och alltmer ödsliga scenbilder. Personer som vistades alltmer i de mest bräckliga marginaler. Udda figurer, rena nördar, ingen ville veta av, men han inte kunde låta bli att ställa på scenen. Som om Norén själv hade gått in i skuggorna. Ändå hyllad som geni. Sånt stötte bort många.

Det jag har emot pjäsen ligger mycket i manus. Spelet är bra. Gustav Levin är en porträttlik Norén. Internerna spelas mycket väl av Viktor Björnberg och Tobias Hjelm. Crister Olsson är en lyckad Reine Brynolfsson. Viveca Dahlén utmärkt som Isa Stenberg.

Alla trovärdiga. Utom Norén. Författarna har gjort honom självgod, lagt regi och manus på spexnivå ibland – jodå, det är understundom roligt. Levin gör vissa goda försök att spela mot rollen, försöker göra den mer nyanserad, men i längden lyckas det inte.

Hans Norén verkar lite dum, blir så glad när de övriga knäfaller runt omkring honom. Jag knäfaller inte för ett geni, så den bilden övertygar inte mig. Däremot framgår det nästan övertydligt att författare och regissör tror på den.

Men det är inte sig själva författare, regissör och skådespelare ska övertyga. Det är publiken.