Det brukar vara just så när han är i farten, vadsomhelst plus en massa egensinnigt vackra dockor,
fast här har dockorna fått stå till-
baka för riktiga skådespelare som spelar dockor, som spelar skådespelare, ungefär. Dessutom finns det fem föreställningar – Hjälten, Provet, Sju svåra år, Värdshuset, Prinsessan har tråkigt – i föreställningen, som de, skådespelarna eller dockorna eller både och, också spelar, eller hur det nu var...

På torsdag eftermiddag är det bara tre fonder kvar att måla till lördagen, papp ska väck för tyg och Kellerman är i sitt esse, men det första vi möter är skådespelaren Marie Skönblom i en makalös vit bakelseskapelse fodrad med tusen och en tyllunderkjolar, ritad av Kellermans dotter som hittade tyget på bazar i Bryssel.
Redan från början är ensemblen noga med att betona att Lådanföreställningen är familjeföreställning, att man är ”välkommen även utan barn”, som Kellerman uttrycker det. Frågan om risken i att barnen inte skulle ”förstå” det som händer, eller vänder sig till vuxna, förstår han inte alls.
– Min erfarenhet är att barn fyller ut de 75 procent som de inte förstår.

Skivperioden har varit mycket kort, berättar han, från maj har han
låtit Lådan – hemlig men inte särskilt helig – växa fram. Organiskt, säger han, och toppat med lite disparata val av musik: Bach, Mingus
och Creedence, arrangerade av Skottes Ove Andersson.
– Det är existentiellt och väldigt roligt, säger han om texten. Roligt utan att vara fördummande –eller fördömande!
De nya föreställningen har han, liksom de två föregående, skrivit direkt till Skottarna, i denna ingår fyra femtedelar av de som medverkade i ”Alice genom Spegeln” och i ”Resan till Månen” medverkade
två tredje delar av de som var med i Alice, men:
– Det är en hård kärna kvar,
säger Kellerman, som redan på 80-talet utgjorde radarpar med Skottes Kalle Zerpe, något som åter får plats här.

Det Kellerman kallar ”teamet” på Skottes är minst lika viktigt som
att inställningen till barnteater, själva föreställningsfilosofin, stämmer, från båda håll:
– Skottes har ju alltid ansett att scenen ska vara en pedagogfri
zon, säger Kalle Zerpe, som också hjälpt till att regissera ”Magiska lådan”.

En dockteaterföreställning utan dockor, säger nån. Som alltid med Kellerman spelas den på olika
nivåer, föds ur olika lager, och bottnar, in och ut ur rollerna, världar
i världen. Kanske är det därför som hans texter alltid hamnar i ett slags kellemansk absurdism:
– Det är en smaksak, ett sätt att se. Jag vill inte förvrida sanningen, bara skruva till den lite...
– Men inte in absurdum, fyller Kalle Zerpe i.
Hur var det att regissera skådespelare till dockor, eller tvärtom...?
– Det dockaktiga i oss, de uppspärrade ögonen, är inte genomgående i pjäsen, det är mest i sångerna.

– Det var tillfälligheter att det blev dockor, säger Kellerman plötsligt. Alice gick inte att göra utan dockor, där blev de en förutsättning.
Men jag börjar bli lite orolig för det här med Kellerman utan dockor, han ÄR ju sina intrikat hop-
snickrade marionetter. Och naturligtvis finns de där, plockar han fram dem ur den verkliga magiska lådan, det är så det börjar, med
fyra dockor i förvandling...

Nä, nu tror jag inte att jag berättar mer! Bara att det går bra för Skottes nu, avslöjar Kalle Zerpe och pratar om turnéer lika ofta som på 80-
talet.
Och nästa höst planerar man en ny Skotteskabaré, de verkar dyka upp med tio års mellanrum ungefär, men då vill Hans Kellerman lämna ansvaret och bara ”vara passagerare”.
Drömroll i kabarén då, undrar jag och känner att det här har jag frågat förr:
– Neej, han drar på det. Jag har ju aldrig sett mig som skådespelare, mer som allkonstnär...

Dags för ett allkonstverk på Skottes i dag, alltså, kl 14.

Sanna Wikström