Som vanligt har Skottes Musikteater lyckats bygga en visuellt effektfull scen med mycket små medel. ­Begränsningen är materiell, men säkerligen också ekonomisk. Två läktare med bänkar klädda i röd sammet bidrar till en äkta teaterupplevelse i miniformat. Dessa läktare sluttar ner mot rummet där Själens Fågel utspelas. Två vita väggar, ett rosa golv, en vit säng och en fågelbur är det enda som behövs. Och så kostymerna så klart, som denna gång för tankarna till en ­Alice i Under­landet-liknande miljö.

Men tyvärr lever inte själva föreställningen upp till de höga förväntningarna man ska kunna ställa på Skottes.

”Själens Fågel”, baserad på Michal Snunits prosadikt, är en grovt förenklad förklaring av det mänskliga känslolivet.

Kropp och själ beskrivs som helt skilda, och själen liknas vid en samling lådor som alla kräver en nyckel för att kunna öppnas. Freudianskt så det förslår.

Även om den 40 minuter långa före­ställningen antagligen kan fungera väl som utgångspunkt för samtal med barn om känslor, så har jag svårt att släppa hur djupt färgad originaltexten är av kulturella föreställningar om det mänskliga psyket. Detta kan man å andra sidan inte lasta Skottes för, men jag tycker faktiskt att man hade kunnat avstå från att genomföra den här produktionen.

Syftet är gott och skådespeleriet är skickligt som alltid, särskilt ­Hanna Sjögren-Devrient gör en fin insats som både mamma och fågel, men barn förtjänar en mindre ­banal ingång till något så viktigt.

Tina Hemmingsson