Vox Novus heter en spännande New Yorkbaserad föreningen bestående av tonsättare, musiker och musikentusiaster som vill stödja och sprida ny musik.

Sedan 2003 har man drivit projektet 60 x 60, där vem som helst kan delta. Genom att annonsera över hela världen samlar man in ljud- och videokonst som sedan sätts samman till entimmesföreställningar bestående av 60 verk av lika många tonsättare eller konstnärer.

Man har även samarbetat med koreografer och gjort dansföreställningar enligt samma koncept. Föreställningarna ges ut på DVD och CD och visas över hela världen. Den föreställning som visas här består av ljudkonst och musik av 60 tonsättare, energiskt, följsamt och poetiskt videosatt av konstnären Zlatko Cosic.

Speciellt för denna föreställning är att IDKA­iterna Per Samuelsson, Iréne Sahlin och Olle Åberg diffuserar ut ljudet i åtta högtalare, så att det det blir surroundljud till denna smått omtumlande upplevelse.

Det börjar med korsande vattenstrålar och en klingande tågkänsla i ljudet, diktläsning, vindbrus, moln i vattenspegel. Mot den fårade stammen på ett gammalt träd svävar klockklanger som övergår i flimrande rassel.

Uttrycken är mycket varierade, mycket ljudkonst förstås, elektroniska ljudvrängningar, ekon och knatter, men här passerar även någon poplåt, gladjazz, distorterad opera, hiphop, galen tv-spelsmusik, släpig ambient och tung doom-metal.

Bilderna är omväxlande abstrakta och före­ställande, mycket natur, löv i rörelse och på mark, mycket vatten, men också en rasande färd längs hyllorna i ett bibliotek, lutande skyskrapor, datorbearbetade ballongknippen till technorytmer.

Vacker är den brinnande ovalen till orientaliska stränginstrument, en hand i eldsflimmer till rituellt dunkande trummor. Och en skog av smala trädstammar där anderöster viskar som i minnets skog. Mer röstkonst: en humoristisk fontän av bubblande röster, babbel till kaffebubblor.

Mycket är inåtvänt, gåtfullt, ibland nästan klaustrofobiskt till bilder som sällan zoomar ut från närområdet. Till myror på döda växter grymtar grisar, bräker får, avbrutna av raspig marschmusik, som att vi går i flock, grunden för krigets mekanism. Presidentens policy: att tillåta tortyr ger gallerstrukturer, en flimrande gubbe ljudhärmar en höna.

Till slut vävs bild och ljud ihop till ett helt, tempot är rasande högt, ändå finns här vila i en speldosas pling, i en vals av Chopin som försvinner i knaster. Hotfullt dån häver sig över vattenyta, ekolod pejlar märkliga marker och frågan är på vilken planet vi egentligen befinner oss.

Ruinen av ett hus säger att vi ändå är på jorden, nära destruktionens hårda hjärta. En bruten kvinnoröst talar om kärlek i det röda gräset och i en källargång skräller sjuklig hosta.

Sist citat av amerikanska presidenter, om makt, patriotism, hårda, tunga ord. Och Thomas Jefferson: ”Every generation needs a new revolution”.

Camilla Dal