Var ska vi ses?

Anders Kilström får välja en plats som betytt mycket för honom under uppväxten i Gävle. Det blir Vasa­skolans aula. Där satt han så fort han fick tillfälle, på luncher och håltimmar och övade på skolans flygel, en äkta Steinway, det finaste instrument som han då hade tillgång till.

Redan i högstadiet på Solängsskolan hade han börjat drömma om en karriär som pianist och den blev mer konkret då under gymnasie­åren.

– Ändå trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Men det gick och nu är jag dessutom professor på Musikhögskolan, säger Anders och ser nästan förvånad ut.

Anders har i dag inte bara sina elever på Musikhögskolan. Han har en imponerande karriär som solist, kammarmusiker och ackompanjatör och har spelat runt om i världen. Även två gånger i berömda Carnegie Hall i New York. Och han har turnerat med den berömde sångaren Bryn Terfel, som han fortfarande har kontakt med och ofta med Barbara Hendricks.

I kväll är han solist med Gävle Symfoniorkester, en orkester han haft mycket kontakt med, redan på den tiden orkestern spelade i teatern. Det är en annan plats som betytt mycket för Anders. Han var med i gymnasieföreningen Verdandi på Vasaskolan och aktiv i alla de spex som sattes upp på teatern och spelade även trombon i musikskolans blåsorkester.

Spela har han gjort sedan han var sju år gammal, började tidigt klinka på familjens piano, mest boogie-woogie och ragtime och fick börja ta lektioner för Birger Friberg, kontrabasist i symfoniorkestern.

– Jag minns att jag fick kompa honom när han spelade på sin bas, säger Anders som i gymnasiet fick Nils-Erik Blommé som lärare. Han åkte även till Stockholm och tog lektioner för Gunnar Hallhagen, pianolärare på Högskolan under gymnasieåren.

– Men jag trodde aldrig att jag själv skulle komma in. Det var ju så oerhört svårt, helt omöjligt trodde jag.

Men det gjorde han, vid första försöket.

I kväll spelar han Ruben Liljefors pianokonsert, ett verk som framförs oerhört sällan. Ruben Liljefors var orkesterns förste kapellmästare, från 1912 till 1931 och mest känd för att han skrev ”När det lider mot jul”.

– Det var orkesterns idé att jag skulle spela det verket och jag tackade ja, säger Anders och berättar att det inte var helt lätt att hitta kompletta noter till verket.

Att ge konsert med orkester är speciellt, säger han.

– Det är alltid nervöst. Jag går omkring med ett ständigt vibrato i kroppen. Det är pirrigt. Positivt pirrigt, men lite jobbigt också.

Men han gillar verket. Det är stormande romantisk musik, nationalromantisk.

– Den är absolut värd att fram­föras och lyssna på och eftersom det är orkesterns jubileumsår passar det bra.

Så hur ser livet ut för en spelande professor?

– Han har många elever som tar tid, säger han.

– Och sen har jag tre barn. När de har lagt sig kan jag sätta mig och öva inför konserter.

Att han numera kan öva hemma i villan spar mycket tid för honom. Han är stolt över att han nu äger en riktig orkesterflygel, en stor Steinway. Det är en 20 år gammal flygel som han köpte för två år sedan från Konserthuset i Stockholm när de uppgraderade sina flyglar.

Och hur känns det att komma hem till Gävle?

– Jag gör det alltför sällan. Jag hälsar på mamma förstås och har spelat på Engeltofta ett par gånger i sommar. Jag skulle vilja komma hit oftare och visa familjen Gävle med omgivningar. Det är så lugnt och skönt här. Lugnet kommer över en när man vandrar genom stan och det är en sådan kontrast till Stockholm som är så otroligt intensivt.

Men den här gången blir besöket kort. Direkt efter konserten åker han till Alperna med familjen för att åka skidor. Dottern Lilja tävlar i slalom. Och jo, barnen spelar också. Lilja piano och Leander fiol. Båda går på Lilla Akademin, en skola i Stockholm där alla barn spelar ett instrument.

Kerstin Monk