Det är första gången som François dirigerar sin hustru. Och det är första gången hon framför Tjajkovskijs violinkonsert.

Hur kommer det sig, undrar jag. Tjajkovskijs violinkonsert hör ju till de allra mest spelade och om man som Lisa är världssolist så borde hon väl ha spelat den snudd på hela sitt liv?

– Nej, säger hon.

– När jag var ung var jag inte så intresserad av verket. Jag tyckte att alla ryska violinister spelade den konserten och då var det inte intressant för mig. Och när jag själv började få en karriär var det också en konsert som ”alla” spelade. Jag ville spara denna fantastiska konsert till publiken i Gävle, säger hon och skrattar gott.

Och det är inte så långsökt som det kan tyckas vara. Hon har nämligen ett alldeles speciellt minne av Gävle, men kanske främst Sandviken. Hennes pappa spelar nämligen fiol i en av världens allra främst stråkkvartetter, The Georgian String Quartet. De har spelat med samma besättning i inte mindre än 47 år nu.

Den stråkkvartetten spelade vid Kammarmusikfestivalen i Sandviken sommaren 1989. Då var Lisa tio år gammal och fick följa med sin pappa på resan.

Hon är alltså uppvuxen i det som på den tiden var Sovjetunionen. Hon är född i Tbilisi, Georgien i en musikfamilj med båda föräldrarna som utövande musiker. Mamman är pianist och framför allt lärare. Den sommaren åkte Lisa med pappa och hans kvartett till Sverige. Efter tre dagar på tåget kom de fram till Helsingfors. Därifrån tog de Viking Line till Stockholm. Hon minns upplevelsen glasklart. Hur vackert det var i Stockholm. Hur de sedan åkte vidare till Gävle och Sandviken. Starkast intryck gjorde mötet med alla svenskar. De var så positiva, öppna, vänliga och fria.

– Du förstår, det här var på Sovjettiden. Det var i Sandviken jag för första gången fick uppleva vad det är att vara människa, säger hon.

Både hon och hennes make François Leleux är totalt eniga i sin lovsång över attityden hos musiker i Sverige. Den är respektfull och ambitiös. Alla jobbar bra och det leder till utmärkta resultat. Orkestern i Gävle får extra mycket lovsång.

– Här finns inga svagheter. Orkestern spelar på en mycket hög nivå, säger François.

Han har varit här en gång tidigare, i februari 2010, då som både solist och dirigent. Redan då undrade konserthuschefen Beryl Lunder om han inte kunde komma tillbaka och ta med sig sin berömda hustru.

– Jag svarade att det nog skulle bli svårt. Dels är hon så upptagen och spelar med alla de prestigefyllda orkestrarna, både i USA och i Europa. Dels har vi två barn, som nu är fyra och åtta år gamla och det är svårt att vi båda är borta från dem.

Men det lyckades. Nu är de här tillsammans och François föräldrar passar barnen i Chantilly i Frankrike där de har sin fasta punkt i tillvaron.

Så här långt i berättelsen börjar jag ana resultatet av ett nätverk.

Det är så att François, som anses som en av världens främsta oboister, som förutom att spela som solist och verka som dirigent också sitter som solooboist i Chamber Orchestra of Europe sedan många år.

Där sitter även Peter Olofsson, Gävleorkesterns konsertmästare.

Där satt även flöjtisten Jaime Martín, orkesterns nye chefdirigent.

François avslöjar att han föreslog att Jaime möjligen kunde passa som chefdirigent för orkestern. Det visade sig att hans idé var god och att den stöttades av Peter Olofsson och så småningom hela orkestern.

Och det som Jaime Martín anser om vår orkester bekräftar François med eftertryck. Det här är en orkester som är villig att repetera och som strävar mot allra bästa resultat.

Så hur är det att dirigera sin hustru?

– Hon är ju en så fantastisk solist så det är ren lycka och mycket spännande för mig.

Lisa är lika uppskattande beträffande sin man som dirigent.

– Han är en så multitalangfull musiker och han får en så fin kontakt med musikerna att vi båda känner oss som hemma. Vi spelar verkligen tillsammans, musikerna i orkestern och vi. Här känner jag mig fri och avslappnad.

Ytterligare en anledning till att Lisa spelar Tjajkovskij här när hon debuterar är att med en av de stora orkestrarna skulle hon ha fått högst en timmes repetition med orkestern. Här får hon tre och det ger henne en känsla av trygget.

Hon från Georgien, han från ­Frankrike. De träffades 2002 vid en musikfestival i Fnland. Men de kände till varandra eftersom François är professor vid Musikhögskolan i München där även Lisa bodde när hon studerade. Hon hade hört honom spela många gånger.

Lisa spelar sedan ett par månader på en Stradivarius från 1715, ”Ex Joachim” som hon fått i lån av Nippon Music Foundation. Hon bytte nyligen från en annan Stradivarius.

– Den här passar mig bättre, inte för att den har större ton eller bättre klang utan för att den är mer flexibel. Instrumentet betyder mycket. Den blir som en förlängning av en själv och den här fiolens personlighet passar mig, säger hon.

Till Sverige återkommer båda mycket gärna, tack vare attityden hos de svenska musikerna. Här har musiker i andra länder, som Frankrike och Georgien något att lära. Det är båda överens om.

Kerstin Monk