Det har bjudits brassmusik lite varstans den gångna veckan – konserter inom ramen för festivalen Signal, som lyfter fram instrument som i orkestersammanhang många gånger intar en marginell roll. (Hur ofta ser man väl inte brassmusiker sitta overksamma medan andra sektioner har fullt upp?). Och mycket brass blev det även på denna upptakt till spelåret 2012/2013.

Gävlesymfonikerna inledde med Peking twilight – där tonsättaren Christian Lindberg dirigerade sitt eget, fantasifulla orkesterstycke – som samtidigt utgör en gershwinblänkande hyllning till industristaden Norrköping – förr, under de bolmande fabriksskorstenarnas tid, även kallad Peking. Men här finns också exotiska inslag, ungefär som i Puccinis Turandot – samtidigt som kompositionen andas släktskap med en annan stadens son: Allan Pettersson.

Peking twilight böljar oupphörligt mellan ro och oro; flyter lugnt mellan mjuka harmonier för att därefter torna upp i stökiga brötar: interpunktioner och disharmoni. Den sortens tvära kast påminner också om Petterssons symfonier. Och energin mot slutet uppvisar klara likheter med det stegrade temat i Sibelius Finlandia.

Härefter Radovan Vlatkovic raffinerade solospel i Richard Strauss hornkonsert nr 2; en senromantisk stämningsmatta där hornet ljuder med tidstypisk faiblesse för det uråldriga. I extranumret av Messiaen fick Vlatkovic ett välfunnet tillfälle att mer explicit demonstrera instrumentets klangliga möjligheter.

Som avslutning Jean Sibelius symfoni nr 1, från 1889; en finländsk storskog av färgrika stämningar, av tankfull melankoli, av en mollstämd expressivitet som tar sig mångskiftande uttryck. Verket representerar samtidigt den klassiska symfonin på krönet av sin klassiska gestalt.

Orkestern var i fin form hela kvällen, men den bästa insatsen gjordes i Sibelius – där också Christian Lindbergs drivna stil firade triumfer. Jag har tidigare sett Lindberg leda Stockholms läns blåsarsymfoniker, där hans karismatiska stil så uppenbart inspirerat musikerna. Än mer imponerande var det nu att se hur trolleriaktigt hans patos och energi gnistlikt flödade över i de olika stämmorna, kanaliserades, fick orkestern att så glödgat klinga… Och på en rent bokstavlig nivå: härligt att se hur denne Lindberg – svajigt, men jämnfota som på en trampolin – så djärvt kastar sig ut i alla slags utmaningar!

Björn Gustavsson