Signal avslutas i samma varationsrika stil som varit festivalens signum.

Jonas Bylunds trombonelever inleder med renässansmarsch av Lully i taktfast elegant samspel.

Ensemblen vann tidigare i år International Trombone Associations pris för bästa trombonensemble. Det gjorde de med Derek Bourgeois Osteoblast som de framför med dramatik och stil.

Det är lite av ett potpurri med klang av Charles Mingus, cirkusmusik, jazzballad och rolig barnvisa.

Linnékvintetten låter oss återhöra ett par verk. Först Takmitsus Paths, tillägnat tonsättaren Lutoslawski – i form av en trumpetdialog mellan densamme och Gud! Bengt Fagerström spelar Lutoslawskis sordinerade stämma och Paul Hägerlund Gud uppifrån första balkong. Meditativ skönhet, som japansk flöjtmusik fast på trumpet.

Så invigningens svit av Byrd, klavermusik arrangerad av Anders Högstedt. Bättre på brass än klaver, de olika stämmorna förtydligas och möts på ett utsökt sätt.

Brassfilm är inte det vanligaste och sannerligen inte i form av spagettivästern inspelad på den klassiska platsen i Sierra Nevada. Brassbones är en mycket rolig och fartfylld film där tuffingarna Christian Lindberg, Jonas Bylund, Håkan Hardenberger och Ole Edvard Antonsen skjuter på varandra med sina brassinstrument istället för pistoler. Inslag av stumfilm och tv-spel gör det inte sämre, jag lovar.

Efter paus med svängig jazz av unga musiker i foajén, bjuder Stockholm Chamber Brass på renässansdanser av belgaren Susato, medryckande så att fötterna att börjar hoppa.

Så trollbinder ensemblen publiken med festivalens sista, mycket stämningsfulla uruppförande. Serenade to an old man av Andrea Tarrodi handlar om en liten jazzfarbror. Tuban är hans stämma, resten av ensemblen spelar coola vackra jazzmelodier, där brottstycken av gamla örhängen anas. Jag riktigt ser hur den lilla farbrorn hummar runt, bläddrar bland sina vinylskivor, minns konserter från förr.

Festivalen avslutas av framtidens brassmusiker från kulturskolor i Gästrikland och Uppland, 50-60 unga och deras lärare under ledning av Valter Brolund. Vi bjuds härligt storbandssväng med duktiga trumpetsolisterna Erik Tengholm och Elias Lallo, gospelmedley och Lennon/McCartneys When I’m 64.

Allra sist festivalens signatur från första upplagan, Anders Nilssons attackerande stiliga fanfarer. Konsertens samtliga musiker fyller scenen, vilket tryck, vilket tempo, det är så taket vill lyfta och skicka fanfarerna ut i rymden och tillbaka till nästa, förhoppningsvis lika fantastiska Signalfestival!

Camilla Dal