Det är sista gången. Inte sista gången det är Kammarmusikfestival, men med all säkerhet sista gången i Drottningen, Sandvikens alltmer bedagade centrumskönhet.

Nya hyresgäster har flyttat in, nämligen myror i mängd. Kungliga Musikhögskolan har fått 1700-talsorgeln till skänks. Flygeln flyttas till Kulturskolans nya lokaler i höst. Aldrig mer några konserter här. Nej, överhuvudtaget inga stora ljudupplevelser mer i detta det förnäms­ta av akustiska rum. Sälja eller riva är kommunens plan, där biter inga argument.

Nya rum får ta emot musiken.

Det kan bli bra det också, men blir inte detsamma, så det är med en särskild känsla jag noterar att salen är fullsatt, i år igen.

Sandvikensonen och organisten Axel Rystedt inviger med en Toccata av 1600-talstonsättaren Muffat. Axel släpper lös orgelns hela register: det bubblande dynamiska, det sprött luftiga, det eftertänksamt smyckade, det energiskt kraftfulla.

Musiken fyller salen mäktig, instrumentets litenhet till trots. I år gästas festivalen av Kammarorkestern från Edsbergs musikskola.

Där ingår Tora Carron, violin, Anna Widlund, viola (ja, de är festivalgeneralernas döttrar) och Erik Uusijärvi, cello. Tillsammans med Tobias Carron spelar de Mozarts Flöjtkvartett i C-dur, tre satser sommarmusik tolkad med frisk lätthet och livfullhet.

Det är som att ligga på en äng och titta upp på vippande strån, blommor, fjärilar och insekter och små moln mot blått högt upp, vackert, vemodigt och glatt.

Årets invigningstalare är förre kulturministern Bengt Göransson. En högtidsstund förr oss som törstar efter ord som hans i krassa marknadskrafters tid, då allt som var oss heligt hotar att solkas ner. Tonfallet minner lite om Olof Palmes, skärpt, rakt på sak.

Han talar om vikten av att reflektera kring kulturens roll, i en tid då den alltmer ses som instrumentell, som främjare av hälsa och tillväxt. I en tid då uppfattningen sprids att publikens antal avgör konstens kvalitet, när publiken underkänns så att de som i-n-t-e besöker kulturen får fälla avgörandet.

Göransson påminner om att kulturlivet är det som uppstår i mötet mellan skapare, utövare och publik. Så förklarar han festivalen invigd och just det han beskrivit sker.

Programmet är väl valt med musik som är lättillgänglig och samtidigt djup, framförd med äkta allvar och suverän konstnärlig kraft.

Under pauserna hör jag ordet ”världsklass” bollas runt, flera gånger. Ja, och vi älskar, vi är alla här för att vi älskar och tillsammans skapar vi några timmar av lycklig uppmärksamhet, musikerna excellerar, publiken sitter som ljus, applåderna dånar mellan numren.

Debussy skrev sin violinsonat 1817, den blev hans sista verk. Den ryske pianisten Konstantin Bogoni var här för några år sedan, jag missade honom då.

Nu spelar han denna speciella sonat tillsammans med den norske violinisten Arvid Enegård (som för övrigt har hela sin kvartett med sig till festivalen). Och som de spelar.

Här hör vi en Debussy som lämnat det lite spänningslösa drömmandet och de alltför öppna harmonierna för en kärvare, mer riktad medvetandevandring. Pianots första anslag, ljuvligt lätt och så rasar det på i glödande uttryck, ja Enegård är en benådad violinist och Bogoni en självklar mästare. Klagande glissandon, vatteneffekter, livfulla staccaton och upprörd energi, allt i riktning mot slutets krafturladdning.

Mer barock så när Enegårdkvartettens Juliet Jopling, viola, spelar Bachs berömda Chaconne i d-moll, denna lidelsefulla sång om livets obevekliga flöde, en girland av toner som vecklas ut och slingrar sig i världsalltets partikelvind.

Versionen för viola ger en mörkare ton, kärvare tremolon, dess täthet fyller salen. Ett raskt hopp till Rachmaninovs Moments Musicaux op 16 från 1896, sex stycken med form från tidigare epoker.

Flera minner om Chopins nocturner och etyder, men också Mendelsohns Sånger utan ord skymtar.

Det är spännande musik, lysande tolkad. Italienska pianisten Gloria Campaner spelar inifrån musiken så den griper tag, i allt från jazzigt synkoperad nattstämning till hetsig liksom desperat klamrande storstadspuls, utsökt drömmande mjukhet, vådliga cirkusnummer, vaggande gondolsång och stormig agitation. Kvällen avslutas med Brahms Horntrio op 40 från 1865.

Annamia Larsson, hornist (även i Gävle Symfoniorkester), Arvid Enegård med violinen och Mats Widlund vid pianot bjuder på ett sagolikt samspel där glödande passion drar som trådar av eld genom svalare stråk av vemod.

Tempot i andra satsen får pulsen att öka medan tredje satsens möte mellan violin och horn är utsökt sprött. Intensiteten ökar in i sista satsens friska jakt, en urladdning som får publiken att resa sig i stående ovationer som får gälla hela denna magiska kväll.

Camilla Dal