Nyligen jämförde jag i en recension publikintresset för fotboll med publikintresset för klassisk musik och konstaterade att proportionerna regelmässigt var till sportens fördel. Men fredagens konsertkväll i Gävle artade sig snarast till en manifestation för konstmusik: plötsligt en jättepublik!

Jag tror för övrigt att Thomas Anderberg har fel (i GD 7 maj) när han profeterar om att den klassiska musikkulturen spelat ut sin roll. Det kan rentav vara tvärtom. (Dessutom kanske med nyskriven konstmusik som ett allt viktigare inslag!)

Som inledning bjöds en spännande orkestersvit av den nu 93-årige venezuleanske kompositören Inocente Carreno: Margaritena (1954). Efter knappa två minuters långt förspel dominerat av blåsarsektionen (där de första takterna kunde påminna om svensk fäbodromantik: ett ensamt horn i morgonljus) exploderar den mjuka försiktigheten i starka, färgrika klanger – varur musiken sedan hämtar ny kraft och slutligen ändar med en snygg kulmination i tutti. Ska man söka europeiskt släktskap blir det hos kollegor som Ravel och Stravinskij, och inte minst hos Bartok (den folkmusikaliska inspirationen tydlig även hos Carreno).

Gävlesymfonikerna var på topp, kvällen igenom. Instuderingarna kändes gedigna och spelet inspirerat. Den unge dirigenten, Christian Vásquez, är ett unikum, och hans ledarstil exemplarisk. Måtte han få kvarstå som orkesterns förste gästdirigent – och framför allt: med frekventa framträdanden i detta konserthus.

I Beethovens pianokonsert nr 4 möter en drömsk tonsättare; men den emellanåt chopinska mjukheten avbryts nu och då av kraftfullt veckade partier där temats vidareutveckling hos både solist och orkester klargör att det handlar om kamp snarare än om reverier.

Som solist framträdde 21-årige Lukas Geniusas, född i Moskva och tidigt betraktad som ett underbarn. Att döma av hans insats denna kväll kan han gå hur långt som helst. Hans spel vittnade om storartad begåvning. Löpningarna gjordes med en förförisk lätthet som också var exakthet och närvaro i varje ton.

Som avslutning Sjostakovitj nionde symfoni: en nästan prokofiev-aktigt uppsluppen kärleksförklaring till orkesterns skilda instrument; varierade klangkaraktärer paraderar muntert-gäckande. Alltsammans vederkvickande – som uppfriskad luft efter starkt sommarregn.

Björn Gustavsson