Och efter konserten: Inser verkligen ansvariga politiker och tjänstemän konsekvensen av sin slaktknivsmetodik? Har de för övrigt alls hört denna en av Sveriges främsta orkestrar? Att offra ledande kulturinstitutioner och samtidigt tala sig varm för ett vitalt kulturliv – det är inte bara hyckleri; det är ren dumhet.

”The greatest trumpeter on earth”, basunerade The Times ut angående kvällens gästartist, Håkan Hardenberger, som här inledde med ”Fanfare for the common man”. Det låter kanske alldagligt – men i själva verket skrev Aron Copland denna fanfar i syfte att ingjuta fosterländskt mod i rekryter som 1942 skulle skeppas iväg till andra världskrigets slaktfält. Må vara att denna (musikaliskt inte särskilt intressanta) musik hade avsedd verkan i dåtidens krigssituation – men att spela den i Gävle, 2012? Möjligen i så fall för att ingjuta mod i alla som vill gå till storms mot politiker beredda att slakta ett levande kulturliv.

Håkan Hardenberger dirigerade – med precisa insatsangivelser och närmast sensuellt rörelsemönster – Stravinskijs härliga ”Svit ur Pulcinella”. Här möter ett slags förvänd återgivning av Pergolesis ljusa italienska barock, silad genom tjugotalsklassicism. Men… det som börjar som parafras ändar i närmast triumfatorisk modernism.

Konsertens avslutande båda verk, som på papperet må te sig en smula avskräckande, visade sig vara högst njutbara skapelser.

Och Hindemiths ”Konsertmusik för brass och stråkar”: kärvt men eggande suggestivt. Sammantaget en lysande grann tolkning.

Här ”levererades”, för att tala politikerspråk.

Björn Gustavsson