Imponerande fullfjädrat!
Stora gasklockan i Gävle: vilken oerhört suggestiv och passande miljö för operaföreställningar!
Relaterat
Artikelbilder
Michele – Richard Laby och Luigi – Gong YinJia.
Michele – Richard Laby och Giorgetta – Sara Widén.
Zita – Ulrika Tenstam (gäst), Rinuccio – Markus Pettersson, Gherardo – Daniel Svenson, Nella – Lana Zuzic, Betto – Rasmus Bodén, Simone – Mattias Olsson, Marco – Richard Laby och La Ciesca – Hedvig Hasselström.
Måtte det aktuella operaprojektet följas av fler och likartade evenemang. Och som vägledning för arbete i den riktningen finns mängder av exempel på framgångsrika kulturetableringar i industrimiljö – det noterade jag senast under en resa i Ruhrområdet förra våren, där många nedlagda fabriker tagits över av kulturentreprenörer och kulturinstitutioner – ofta till en billig penning.
Ända till 1964 lyste gaslyktor i Gävle, och ända till 1966 producerades gas i denna arkitektoniska pärla till byggnad. Med orkestern här omgiven av två publik-gradänger och den andra halvan av rundeln som en öppen scen fungerar helheten utmärkt – må vara att akustiken är något kort och torr.
Eftersom jag bevistade generalrepetitionen, som kan ha åtföljts av visst finputsande, avhåller jag mig från en alltför detaljerad recension. Det övergripande intrycket är dock: Imponerande fullfjädrat!
Gävle symfoniorkester spelade med lyster och närvaro – anförda av en smidigt och kraftfullt agerande Brad Cohen. Också samspelet orkester-solister fungerade fint.
Operahögskolans kandidat- och masterstudenter deltar alltså här i en produktion som samtidigt är deras examensproduktion 2012. Kvalitén är genomgående hög – bland många namn kan nämnas Richard Laby, Gong YinJia (en fantastisk ung tenor från Kina), Sara Widén och mezzon Hedvig Hasselström i Il tabarro och sopranen Magdalena Risberg och barytonsångaren Staffan Liljas i titelrollen i Gianni Schicchi. Som gäst medverkar även väletablerade mezzon Ulrika Tenstam.
De framförda enaktsoperorna ingår i en Puccini-triptyk där den tredje är ”Syster Angelica”, dock sällan spelad. För regin svarar Wilhelm Carlsson – vars förhöjt stiliserade uppsättningar fascinerat mig alltsedan han 1987 regidebuterade på Dramaten med en underbart sagoaktig tolkning av Stagnelius Thorsten fiskare.
Först bjöds en dovt nedtonad Il tabarro, med en upphängd säckväv som i princip enda scenografi. Musiken i denna otrohetshistoria, som utspelas på en pråm i Seine, är intensiv, lyriskt prunkande och fyndigt karaktäriserande i de olika scenerna. Febriga känsloutbrott varvas med veristisk arbetarvardag. En av gatsångarna väver in ett tema från La bohème...
Gianni Schicchi (1918) utspelas i florenskt 1200-tal – här framflyttat till 1950-talsmiljö: det var nästan som att se Grease, men med operamusik... Detta egentligen opera buffa-aktiga skälmstycke (à la Verdis Falstaff) görs med koreograferat rörelsemönster och lätt ironisk distans – men den lite pikanta stiliseringen framhäver utmärkt det Dario Fo-aktigt groteska i denna musikaliskt avancerade opera; här och var klingar orkestern närmast gershwinskt... Titelpersonen, här stylad som smörig försäljartyp, gjordes utmärkt av Staffan Liljas, vars smidiga baryton briljerade i ”Addio Firenze” och fint samspelade med dottern Laurettas flödande melodik – främst i den undersköna ”O mio babbino caro”, där Magdalena Risbergs sång vittnar om en stor operasångare i vardande.
Björn Gustavsson
