Som avslutning på B Tommy Anderssons masterclass i dirigering fick denna kväll fyra dirigentelever dirigera Gävle symfoniorkester vid en offentlig konsert.

Samtliga fyra – liksom även kvällens solist – är musikhögskolestuderande. Programsättningen var å andra sidan ytterst tillbakablickande, med genomgående smäktande romantisk 1800-talsmusik. Varför inte åtminstone ett enda verk av någon ung kompositör vid ett tillfälle då fokus ändå låg på unga talanger?

Förra året visades i tv Maestro, där diverse kändisar skulle dirigera Radiosymfonikerna. I detta fall mötte motsatsen: allvarsamma unga män i 20-årsåldern som mer eller mindre vigt sina liv åt ambitionen att bli professionella dirigenter.

Dvoráks ljuvliga cellokonsert i h-moll leddes här satsvis av tre olika dirigenter – ett tilltag som onödigt splittrade helhetsupplevelsen. Först ut, i allegrot, var Estlandsfödde Taavi Kull. Han var inte helt tydlig med ettorna och kanske lite onödigt stel i rörelsemönstret, men orkester och publik visade sig ändå följsamma. Näste man, Emil Eliasson, ledde orkestern mer gestiskt och uttrycksfullt, lite mjukare, inte så anspänt. Jag fick intrycket att han mer vårdade och med tydligare inlevelse modellerade fram musiken. Han besitter ett slags naturlig auktoritet och kan därför uttrycka sig ödmjukt nedtonat.

Kvällens dirigentstjärna – främst av alla de unga löftena – var näste adept: den Lettlandsfödde Kaspars Adamsons (visst är det märkligt: Finland och de baltiska staterna tycks fungera som råvaruleverantörer av dirigenter till hela Europa!). Med elegans, självklarhet och passionerad inlevelse övertog han – likt en ung Riccardo Muti – pulpeten. I det avslutande allegrot ledde han orkestern med tydlighet, djärvhet och temperamentsfull delaktighet i det musikaliska skeendet. Orkestern visade god respons och gjorde genomgående utmärkta insatser. Ett särskilt plus för konsertmästarens korta solospel.

Cellosolisten, Tomas Lundström, imponerade starkt – låt vara att hans spel någon gång snuddade vid det uppvisningsartade och blev litet grunt: en demonstration av teknisk överlägsenhet. Den stora begåvningen lyste dock starkt.

Efter paus följde Beethovens vackra men spelmässigt krävande Corolianus-ouvertyr. Särskilt stråksektionen har här många svåra passager. Redan de korta tystnaderna efter inledningens återkommande tutti-ackord avslöjar obönhörligt eventuella missljud. Här klingade pauserna av uppenbara orenheter. Även andra passager skvallrade om kvalitetsbrister, i främst stråksektionen. Här befann sig faktiskt orkestern – åtminstone i mina öron – hotande nära deklassering till en lägre division. Dirigenten, Magnus Mulligan, inledde med närmast dramatisk gestik – huvudintrycket blev dock: finess och känslighet.

Som avslutning Edward Elgars mångskiftande, här och var förtrollande vackra Enigmavariationer; de 14 satserna leddes omväxlande av de tre dirigenter som förut medverkat i framförandet av Dvorak. Här tycktes orkestern återfå sitt rätta jag och spelade säkert och klangfullt. En rad fina insatser, bland annat av altfiolernas stämledare, kunde noteras. I andra satsen bjöds överlag frodigt, nästan uppsluppet musikanteri i småstråkarna. Och de unga dirigenterna var här i Elgar genomgående mycket duktiga.

Björn Gustavsson