Konserten med Miah Persson är den tredje av sex i Konserthusets torsdagsserie.

Serien utmärks av trevliga klassiska orkesterverk och den här gången inleder dirigenten Per-Otto Johansson med Richard Strauss Festmarsch. Symfonikerna är i högform när de drar oss med in i Strauss brådmogna strikt formfasta musikaliska glädje.

Så är ögonblicket inne. Hon har röd klänning, Miah Persson, stiligt draperad och mer tegelröd än julröd. Miah Persson, som växte upp i Hudiksvall, reser mellan världens stora scener. Sedan ett år är hon hovsångerska.

Edvard Grieg strömmar mot oss i en lyrisk duell mellan en röst och en orkester – Fra Monte Pincio, Solveigs sang och Våren. De är stiligt framförda med stillsamma partier där Miah Persson mer pratsjunger fram mot crescendon av höga toner.

I Solveigs sang lägger hon den tonsatta berättelsen ovanpå orkesterns satsmelodi som spelas med aningen av fördröjning. De högsta tonerna ger med överlägsen lätthet en karaktäristisk form åt den välkända sången.

Miah Perssons röst är klar och mogen och androgynt fyllig. Med rak rygg behärskar hon scenrummet.

Efter ett mellanspel av Franz Liszt följer Cosi Fan Tutte av Mozart, och Sången till månen ur Rusalka av Antonin Dvorak. Hornen anger en tvekan som Miah Perssons sång fångar upp och som darrande hänger kvar i stråkarna. Till sist – Charles Gounod med ett stycke ur Romeo och Julia. Glad musik med trav i stråkarna – publiken reser sig i bänkarna och flera inropningar leder till extranummer.

Nu är hon i sitt esse, Miah Persson; värmd av publikens kärlek spelar hon ut vad hon har. Sång i verkligheten är något annat än på skiva.

Lena Thomsson