Trion solisterna Ylva Larsdotter, violin, Andreas Brantelid, cello och dirigenten Johan Larsson låter denna kväll Brahms som dog 1897, ta ett stort kliv ur ett borgerligt 1800-tal in i det moderna 1900-talet.

Ylva Larsdotters utspel glöder och är mer än Brahms begärde, och Andreas Brantelids stötande djupa toner på samma sätt djupa och öppna som aldrig före honom. Bara några och tjugo år gamla spelar Larsdotter och Brantelid musik skriven hundra år innan de föddes och gör det med besynnerlig inlevelse.

Cellon inleder och violinen faller in i stämman till ett samtal – mäktigt fyller orkestern i och beskyddar de tunga gamla tonerna som varje gång är nya som de måste vara för att klara upprepningen. Orkestern framför temat i ett sammanhållet flöde – solisterna bryter upp det och lappar ihop det på nytt.

Brahms konsert opus 102 är redan intressant, men spelad på det här sättet är det massivt pampigt som 1800-talsmusik är pampig men modernt spelad med sönderhackade stycken mellan de rena paraderna där allt marscherar tillsammans.

Dvoraks ”Från Nya Världen” (1893) med den tuffa omusikaliska basunen som punkterar temat, är dramatisk musik, blind av hemlängtan och så välkänd att musikerna måste spela den uttrycksfullt för att göra den värdefull.

Lena Thomsson