Säsongspremiären hade något högtidligt över sig – detta spelår fyller Gävle symfoniorkester hundra år.

Christian Vásquez, gästdirigent från El Sistema i Vene­zuela, inledde säsongen med svit ur Svansjön – Svansjön som är skriven för dans men framfördes med sådan lätthet och så utan glidningar, trösklar och gränser att kvar bara blev det innerligt välbekanta – välspelat med ljudet så kristalliskt att inte en ton gick förlorad i en anmärkningsvärd akustisk upplevelse som också inför mig fann nåd trots att jag föredrar att se Svansjön som balett.

Så skapar Vásquez musik att ha en trevlig kväll tillsammans med; salen var fylld – det här är populärt.

Musikskolan El Sistema i Venezuela startade för att ge de fattigas barn meningsfull fritid; nu sprids talangerna över världen och också kvällens solist Angélica Olivo kommer från El Sistema. Angélica Olivo spelade Prokofjevs snarast oharmoniska, men dynamiska, första violinkonsert; hon lade inte fingrarna emellan. Hon stökade i stället till mer än hon behövde och fick stöd från orkestern – svängande tubor och flöjter och i en sky av blått siden och strass ledde hon den burleska dansen. Vi ville höra mer och avbrotten i konserten skakade stämningen i grunden, med publiken hade bara ögon för Olivo, som darrade under trycket av tusen blickar.

I mötet mellan musiker och auditorium föds den musik som bara existerar i det närvarande.

Stelnad i inspelningsögonblicket förloras den lyster mötet med publiken ger den. Andlöst lyssnar vi och vet att utan publiken låter det inte så – också de lyssnande är delaktiga i skapandet.

Kvällens huvudnummer var Tjajkovskijs sällan spelade andra symfoni där Vásquez skapade en ljuvlig version, särskilt av de florstunna tonerna som kan ha svårt att framträda. Istället för att förtätas i ljudmassor gjordes stycket lösligt och angenämt utan att de enskilda delarna förlorades.

Lena Thomsson