Kyrkan är nedsläckt, kamouflerad, borttrollad med stjärnspel som vimlar taket; till lurljud går vi mellan bänkarna där det börjar bli trångt.
Var inte rädda säger Berättaren, platserna här framme är också för er.
Vi är inte först men vi får bästa platserna; närmast scenen och mitt i strålkastarljuset som monterats på altaruppsättningen: Sceniskt bra tänkt med belysning ur fonden som borde lösas ur publikens synpunkt bättre.
Men jag klagar inte.
Kyrkan är den idealiska platsen för föreställningar som byggs på möten – mellan proffs och amatörer, mellan sång och tal, barn och vuxen när människan möter sin historia.
Flankerad av videoskärmar som illustrerar orden fyller Berättaren (Lennart Eriksson) ut scenen och drar publiken nära sig i berättelsen om Lurberget – det här är inte lätt för redan finns allt klassiskt; bygdespel, arbetarspel och dramer uppsatta i fabriker och gruvlavar; en ofrånkomlig jämförelse som utmaning som de inte räds, Erik Wiklund Sr, Erik Wiklund Jr och Kjell Sörling som skrivit text och musik, och Lennart Eriksson som regisserat. Utan en gammal saga bakom sig är Lurberget ny men det fungerar.
Föreställningen låter vara med det enkla – modigt gjort och det blir raffinerat, och faktiskt (överraskande) skickligt.
Jag är imponerad.
Som så ofta skapas när gränser överskrids dynamik.
Manusets melankoliska allvar avstår problematisering av historien och brister i genusperspektiv – det var inte uteslutande starka män med slägga som byggde landet – men allt vägs upp av upplevelsen; det sceniska med en föreställning där barnen används som scen- växlare, kören driver på och sammanfattar, och solisterna ritar konturer i en kompakt helhet av musik för stråkorkester (Sandvikens symfoniorkester) där kammarmusik, folktoner, gregorianska kantater och tonsatta passager ur barnviseskatten, med stråkarnas ljudmattor syresatta med enstaka instrument arbetar ihop sig från det etablerade till det rent barnsliga; också här tillåts det enkla bli det raffinerade.
Många inslag i föreställningen – som är fullkomligt helgjuten, vilket är högsta betyg – är oförglömligt bra (skuggslagsmålet!!!!) (Per-Erik Sundström, särskilt han!) och en eloge till landshövding Holmberg som hedrade premiären med sin närvaro.
Lurberget strålar i vintern för kulturella händelser i småort är inte strunt utan luktar hallon.
Lena Thomsson