Torsdagens första kvällskonsert är snudd på lika fullsatt som invigningen, och det ryktas om en lyckad masterclass-konsert i Tallbo tidigare under dagen. Nu bjuder Quirogakvartetten på modernistisk skönhet av klass, Anton Weberns Fem satser för stråkkvartett op 5, tillkomna 1909, då han precis blivit operettdirigent vid ett spa. Av operett hörs nu inget i detta verk, som också är en veritabel provkarta på olika stråktekniker, välkända för Webern som var en duktig cellist.

Quiroga kommer från Spanien, men violinisten Cibrán Sierra talar svenska efter diplomstudier här. Han presenterar verket genom att citera den tyske filosofen Heidegger: ”Musik är mänsklighetens taktik att gömma sig för tystnadens panik”. Men det är just vad Webern inte gjorde, tvärtom har han i sin musik konfronterat tystnaden, använt sig av den som ett formelement, något som gör hans musik extremt uttrycksfull, poetisk och ömtålig.

Webern utforskade, som en av modernismens pionjärer, tonernas och ljudens rike bortom inrotade hierarkier och det slår mig hur modern och fräsch musiken ännu känns, fast hundra år på nacken. Dess inflytande kan knappast överskattas. Olika ljud blandas med melodifragment på ett sätt som är vilt och medryckande, engagerande skönt. Andra satsen är sorgset frostig, som ett rum under isen där en avlägsen dyning förnimms. Tredje satsen hotfullt rytmisk, en vildhet rörs upp, upphör med en smäll. Fjärde satsen åter skör och stilla, en musik eller ljudkonst där negativformer uppstår: gestaltad tystnad. Femte satsen koncentrerad på tungspetsen, cellons tyngd, violinernas lätthet. Hur de alla samlas i kluster som åter sköras ut i gåtfulla isformer, utmejslade och frätta av tystnad.

Kvartetten visar här en annan sida av sitt spel: humor och affekt ger vika för djupaste allvar. Konstnärlig bredd kallar jag det och just möjligheten att få uppleva det gör festivalen så givande. På sätt och vis viktigare än de specifika verk som uppförs är möjligheten att uppleva de medverkandes mångsidighet.

Ann-Sofi Klingberg har jag lärt känna som en uttrycksfull och livlig pianist, men Chopins Ballad i f-moll op 52 gör mig minst sagt konfunderad. Jag blir inte klok på stycket, det börjar med fint ljusflöde, sen blir det stolpigt som bara den, så hör jag några takter ur en vals jag ofta spelade som ung. Klockor klingar, tempot rusar, men var finns helheten? Hade Chopin fått för sig att göra collage av gammal skåpmat? Det verkar inte bättre.

Någonstans verkar det som om Klingberg (uppenbart förkyld) tänker ”Nä, nu jäklar” för i de senare dramatiska flödena fungerar det bättre, nerven, helheten. Fast Chopin i all ära: allt han skrev var väl inte så bra? Om Bach törs jag däremot säga att allt han skrev var bra, stort som smått, lånat som eget. Till det vackraste och mest gåtfulla hör cellosviterna. Kärva, vresiga och undersköna känns de lika nya varje gång.

Torun Sæter Stavseng spelar nummer 5, den består av preludium följt av fem danssatser i varierande tempo och stil. Hon spelar koncentrerat och flödande så det känns i magen, med såväl temperament som eftertänksamhet. Cellons klang är underbar och vad mer finns att säga. Musiken ä-r, i Stavseng, i rummet, i oss. Kommet till de snabba Gavotterna hör jag ett rytmiskt väsande, det är Stavseng som andas in, snabbt, ett nuets ackompanjemang till den eviga musiken och solen lyser in, får cellon att glöda röd. Lite väl mycket stråkljud gör spelet otydligt ibland, men Stavseng är ung, med tiden lär hon finna tekniken att mejsla ut sitt spel.

Olle Perssons sång går som en röd tråd genom årets festival. Ikväll hör vi honom och Mats Widlund i Schumanns Dichterliebe op 48, sångcykeln från 1840, text Heinrich Heine, tema hjärta och smärta. Istället för texthäfte översätter Persson text och handling, kul och bra men egentligen inte så viktigt. Sången och musiken är njutbar bortom ords betydelse. Uttrycksfullt och medryckande, roligt och varierat genom alla de sexton sångerna. Vilken gestaltningsförmåga och närvaro, brr vad bra. Fortsättning följer – med mer av allt!

Camilla Dal