Först Getaway, rockfestivalen. Där syntes Gävles kulturchef Mats ­Öström i vimlet, diggande utförde han den arbetsuppgift som består i att kolla in det som sker i kommunen. Men i Drottningen syns ­ingen från Sandvikens kommun. Här tycks man härska ­medelst ­ointresse, på nåder dela ut en slant. En krympande sådan, det märks detta jubileumsår, guldfärgat program till trots. Ensemblerna är färre och vi får klara oss utan de ­ypperliga verksbeskrivningarna, exempelvis.

Men annars är stämningen på topp, den sänker man inte så lätt. Efter inspirerat invigningstal av Elisabeth Husmark tar spanska Quirogakvartetten plats. Vi hör Mozarts Kvartett i d-moll tolkas med humor och finess. Här öppnas lekfulla fält av ­energi och skönhet. Ovanliga ­accenter hotar förrycka ordningen, det är busigt, det är affekterat, det är skärpt och skapar distans.

I andra satsens lugn smyger något lömskt, en ironi som får mig att sitta på helspänn. Menuetten är rent fysisk med energisk frasering och sista satsen sätter spiken med betoningseffekter, livlig dynamik och en dramatik som plötsligt känns bortom spe och stoj. Det kallar jag tolkning, åskknallsapplåder!

En högtidsstund så när festivalgeneralerna Carron och Widlund (flöjt och piano) bjuder på sex satser ur Debussys ”Epigraphes antiques”. Blond, öppen harmonik full av drömmerier, porl och glädje. Bäst är satsen tillägnad ”l’Egytienne”, orientalisk flöjt mot pianots tyngd, skimrande världar bortom dur och moll.

Efter fikapaus i trädgården ger cellisten Torun Stavseng tillsammans med Ann-Sofi Klingberg, piano, en intensivt glödande version av Sjostakovitj Cellosonat i d-moll. Frenetiskt ursinne står mot ett mörker där cellons dröjande slingor avtecknar sig som rök mot pianots staccatobas. Smäktande skönhet och så svetslågan på, full fyr. Fotstamp och busvisslingar efter detta, är vi verkligen på kammarmusik?

Därpå något helt annat, Olle Persson sjunger Ture Rangström: Kung ­Eriks visor med text av Fröding, uttrycksfull musikdramatik med en tragisk närvaro som griper tag.

Tvära kast, efter paus nummer två bjuder violinisterna Per Enoksson och Cecilia Zilliacus på violinsonat signerad Prokofiev. Samspelet trollbinder, med finstilt uttrycksfullthet, rörligt temperament, illande lidelse och vild vrångdans.

En av årets jubilarer så, Chopin, född 1810. De rytmiska mazurkorna hör enligt min åsikt till hans bästa stycken, här spelar George Öquist fyra. Han spelar artikulerat och ­talande, det låter folkmusik, som det ju också är, polsk sådan. Op 17 nr 4 är en favorit, ”den jazziga” brukar jag kalla den, säkert har den inspirerat mången pianist, med sina skönt färgade harmonier och improvisatoriska frihet.

Så kröns kvällen, med besked. Zilliacus och Lena Willemark ger en ovanlig version av Bachs kända ”Chaconne”, skriven efter första hustruns död. Willemark berättar att det i styckets slingor döljer sig en mängd koral-citat som handlar om himlen och den obetvingliga döden. Willemark sjunger koralcitaten till, under, över, runtomkring Zilliacus spel, som generalbas, andrastämma, något sånt.

Det blir Bach som magisk åkallan och besvärjelse, Bach som folk­musik, allt under Chaconne-formens genom varierade upprepningar stigande extas. Kvällens sista applåd­åska, jag hoppas den ekar ända bort till den dyra, tomma arenan.

Camilla Dal