Man kan inte spela en violinkonsert i grupp och just den violinkonserten är alldeles för svår för barn i tioårsåldern.

Alla barn på kursen hade lärt sig spela fiol enligt den berömda suzukimetoden, på gehör och tillsammans i grupp. Åsa började med suzuki när hon var sju år men hade redan då spelat piano och lärt sig noter. Mendelssohns violinkonsert kunde Åsa redan utan och innan för den hade snurrat i hennes kassettbandspelare hemma i Danderyd, tillsammans med Bruchs violinkonsert. Och visst hade hon själv testat litet på just den konserten.

Men när hon strax därefter fick Ulla Magnusson, en traditionell musiklärare fick hon veta att den var alldeles för svår. Först skulle hon behärska tekniken.

Åsa lydde, la violinkonserten på hyllan.

Men nu är det dags igen. I kväll spelar hon, nu 32 år gammal, Mendelssohns violinkonsert med Gävle symfoniorkester i Hudiksvall och i morgon fredag i Gävle konserthus.

– ­Det känns nervöst för solistrollen är ovan för mig nu. Men samtidigt tryggt, säger Åsa, som är en av två konsertmästare i Gävle symfoniorkester.

Hon har alltså sina kamrater i ryggen och känner stöd därifrån. Åsa spelar på en gammal italiensk violin. Den har hon fått låna av Järnåkerfonden, som tillhandhåller instrument som annars skulle vara oöverkomliga för våra musiker. Det är en N. Galliano, men från vilket år vet Åsa inte.

Som konsertmästare i en svensk symfoniorkester har hon kvalificerat sig till att få låna ett instrument. Hon har spelat på italienaren i drygt två år men tycker att den är svårare än hennes egen franska Silvestre från 1900.

– Det tar tid att spela in sig på ett instrument men jag måste ge den en chans, säger hon.

Den har en ljusare ton i diskanten än hennes egen fiol och kanske ger det en annan lyster, mer briljans, när hon spelar. Men det är svårt för henne själv att avgöra.

Åsa Wirdefeldt kom som vikarie för Anders Jakobsson till Gävle 2004 och fick hans tjänst 2006. Hon kom direkt från sina studier, parallellt vid Musikhögskolan i Stockholm och Hochschule Hanns Eisler i Berlin. På båda ställena hade hon professor Ulf Wallin som lärare. I Stockholm avlade hon solistdiplom genom att spela Brahms violinkonsert, i Berlin Konzertexamen med Bruchs violinkonsert. Under studierna hade hon också lärt sig violinkonserterna av Sibelius, Beethoven, Mozart och Tjajkovskij.

– Det var fantastiskt att få uppleva kulturen i Berlin och traditionerna som finns där. Det vidgade mina vyer. Men jag skulle inte trivas i den miljön. Den är för hierarkisk. Jag uppskattar det jämställda klimatet i Sverige.

Att söka jobb som konsertmästare, som ung, nyutbildad kvinna kan tyckas som en utmaning. Men det var just det Åsa ville vara, konsertmästare. Och rollen hade hon provat på, som konsertmästare i Stockholms ungdomssymfoniorkester i många år.

Men visst var det en annan sak att leda en professionell orkester med många erfarna musiker. Det var litet läskigt, säger hon, men hon kände att hon snabbt kom in i rollen.

Att vara solist på heltid har aldrig lockat henne även om hon haft många uppdrag som solist, även med orkestern i Gävle. Här har hon bland annat spelat Brahms violinkonsert år 2002.

Hon vill verka i ett sammanhang, i en lagom stor orkester och solistrollen är alltför ensam och isolerad för att passa henne.

– Dessutom vill jag kunna kombinera min yrkesroll med ett fungerande familjeliv, säger Åsa som har två döttrar, två och fyra år gamla tillsammans med sin man, Johan Fransén som är klarinettist i Kungliga filharmonin i Stockholm.

Det var aldrig självklart att Åsa skulle välja musikeryrket. Hon valde naturvetenskaplig linje i gymnasiet för att hålla alla möjligheter öppna.

– Men jag visste att jag var bra på att spela och det var det jag hade lust till. Och jag kom inte på något annat yrke som lockade mer.

När hon får frågan hur man ska locka ungdomar till konserter blir Åsa ivrig och engagerad.

Dels måste konserterna vara tillgängliga och ha ett program för alla smaker. Men det är inte lätt för den klassiska musiken att konkurrera med den publicitet som underhållningsmusiken får, Eurovisionsschlagern till exempel. Eller sporten.

– Intresset för klassisk musik ökar förstås om man spelar själv och går i kulturskola. Men det krävs inga förkunskaper för att gå på konsert. Och jag önskar starkt att Gävles befolkning ska känna att vi finns för dem. Vi vill visa vad vi kan.

Vad lyssnar Åsa på själv?

– När jag är ledig vill jag helst ha tystnad.

Eller kanske fågelsång vid sommarstugan i Forsbacka.

Kerstin Monk