Klassisk musik på theremin, kan det vara något? Jag har hört instrumentet i olika sammanhang, nutida konstmusik, jazz och improvisationsmusik, men aldrig så här.

Låt säga att jag känner mig aningen skeptisk. Inte minst för att jag tycker att de vanliga instrumenten duger så bra. Helt fel av mig kanske. Klassisk musik har inte sällan transformerats elektroniskt, inte minst på synt, thereminens efterföljare. Jag tänker på Wendy Carlos Bachtolkningar.

Thereminen står på scenen med sin uppåtriktade antenn, med förstärkare och rörformad högtalare. Först hör vi orkestern i en uvertyr av Schubert. Fredrik Burstedt (tidigare konsertmästare i orkestern) dirigerar fint genom vårlik mildhet, härliga kraftnerslag, stringent värdighet och festlig pompa.

Så tar Carolina Eyck plats vid thereminen. Först ett verk av Dvorak, thereminen ersätter den ursprungliga cellon. Det är 1890-tal, men låter väldigt mycket ljuvlig 20-talsromantik. Eyck manövrerar thereminen i luften med små fingerrörelser, lite likt vänsterhänt luftgitarr. Ljudet är desto större, som en syntetisk operaröst eller violin. Nynnande mjukt till en början, glidande och lite komiskt, som en överdimensionerad humla.

Det låter inte alls som såg, något jag annars förknippar med theremin.

Sen bjuder Eyck och Burstedt på ett trevligt litet samtal kring thereminen, där hon demonstrerar sina fingerrörelser och hur de två antennerna styr tonhöjd respektive tonstyrka.

Hennes eget stycke Syllableaves börjar med rytmiska viskningar från orkestern och korta träblåsfraser. En asiatiskt svajande melodi övergår i vilda glissandon och hackattacker i orkestern. Ljusare glissandon far som blixtar mot ettriga rytmer och så den syntetiska, lite kusliga operasopranen igen.

Anis Fuleihans (cypriot verksam i USA) konsert från 1945 börjar mäktigt. Här hörs en extremt djup bas, roliga hopp och mumlande surr. Andra satsen är drömsk med cellolikt vibrato, mycket fint flöjtspel, pizzicatorytmer. I sista satsen mer märkligt nynnande och stort, klagande glissando.

Märkligt, nästan överjordiskt instrument detta, inte minst i kontrast till akustiska instrument, och så skickligt spelat. Efter paus en verklig pärla, mycket fint framförd och som hela konserten mycket väl dirigerad, Carl Nielsens andra symfoni från 1902. Den porträtterar fyra temperament: kolerikern, flegmatikern, melankolikern och sangvinikern.

Kolerikern får riktigt härliga utbrott varvat med vänare partier där han samlar ny kraft. Flegmatikern drömmer ljuvt, trippar, leker. Melankolikerns värld av eftertänksamt mörker fylls av förtvivlade rop och där seglar ruelsens fantom över tragisk tyngd. Sangvinikern är snabb och yster, lite vårdslös med punkterad hoppsatakt i blåset, pukslag och mjuk viola.

En såväl rolig som njutbar konsert som avslutar serien med ovanliga soloinstrument, med den äran.

Camilla Dal